Artiklar & intervjuer

Per Perstrand

På psykiatrimottagningen Care prioriteras vinst över välmående och flest diagnoser ger störst utdelning. Den idealistiske och Kierkegaard-inläste psykologistudenten Johannes (spelad av Nils Wetterholm) praktiserar på Care men trivs inte med kommersen och bokar i smyg in ett brokigt gäng patienter, däribland den speedade performance-konstnären Rakel (Alva Bratt). Tillsammans bildar de The Dance Club, där de utforskar om det finns andra botemedel än diagnoser och tabletter för att lindra smärtan. 

Lisa Langseth gör äntligen film igen efter tv-succén _Kärlek & anarki_. Idag är det biopremiär för röjigt systemkritiska _The Dance Club_ som tar avstamp i en nutid där psykiatrin går på högvarv, men alla tycks må dåligt ändå.

**Hur startade projektet?**

Lisa Langseth: Jag visste att jag ville göra någonting om de här diagnoserna som kom helt plötsligt. Jag är ju så pass gammal att jag minns när de _inte_ fanns överallt. Och plötsligt kom mina barn hem och sa att den och den i klassen antagligen hade den och den diagnosen. Man pratar om sig själv och andra i termer av diagnoser vilket jag tyckte var så otroligt intressant. 

Sen växte manuset fram parallellt med intervjuer som jag gjorde med psykologer. Jag tänkte aldrig riktigt att jag gjorde research, för det gick så lätt och var så jäkla spännande och det gav mig väldigt mycket energi till manusprocessen. Min ingångspunkt var ganska öppen men det fanns så mycket kritik inifrån själva psykiatrin, från psykologerna själva, mot det här systemet, vilket var väldigt intressant och förvånande.

**Du har sagt att du ville göra en snäll film.**

Lisa: Ja, jag ville göra en snäll men arg film! (skratt) Jag ville hela tiden göra en film som ställde sig på patienternas sida. Det är så många som mår såpass dåligt idag och det är vår plikt att fråga oss varför det ser ut så. Det är det jag menar med en snäll film, att man ska känna sympati med rollfigurerna. Vi ska inte gestalta dem med förakt eller överlägsenhet utan hela tiden ställa oss på deras sida. 

Sen är det en _arg_ film i förhållande till den psykiatri som idag existerar. Hur man så lättvindigt ställer diagnoser. Det finns ju inget som kan säga att du har exakt den här diagnosen, ingenting som du kan göra rent biologiskt som du kan med halsfluss eller covid. Då är frågan hur det kommer sig att det här växer så mycket? Det var när jag förstod och fick bekräftat från otroligt många olika håll att de får betalt per utredning de gör, de här bolagen som är finansierade via regionen. De har ett ekonomiskt intresse att göra fler och fler utredningar för då tjänar de mer och mer pengar. Där någonstans blev det en arg film.

**Dansscenerna, koreograferade av Anna Vnuk, är centrala i filmen. Hur skapade ni dem?**

Lisa: Jag och Anna började prata om vad karaktärerna ville i de olika scenerna, så koreografin är skapad utifrån vad de har på hjärtat. Vad vill de med den här dansen? Och så valde vi musik utifrån karaktärerna, så musiken som de dansar till är helt olika.

Nils: Jag har dansat koreografi förut, men just den typen av process som Anna och Lisa ledde in oss i var verkligen nytt. Och dans på film – det är svårt att veta hur det ska filmas. Det är en helt annan grej än på en scen. Jag tyckte att det var oväntat att vi kom så bra överens allihopa i ensemblen. Det är en ganska speciell konstellation, men vi hade jättekul.

Alva: Vi började allting med att dansa, det blev ju vår kick-off kan man säga. Vi började i en replokal på Söder med Anna och Lisa. Och då hade vi inte ens haft kollationeringen utan det var bara rakt på dans! Jag tror att det var en väldigt bra början, att värma upp och bara köra direkt på att vara ute och dansa. Vi fick blotta oss dag ett, och det var nog jättebra. Alla hade sina små nummer och ingen är en erfaren dansare, och sen visade det sig att de mest oväntade personer kunde vissa saker.

Lisa: Det var väldigt roligt att se det här gänget, som jag tycker så otroligt mycket om, funkade ihop, för det vet man ju aldrig riktigt. Man sitter och skriver karaktärer på sin kammare och när vi castade så visste jag att jag ville att rollfigurerna skulle vara väldigt olika. Men det var först när ni alla kom in i samma rum som jag kände att ni också funkade så fint tillsammans. Det fanns en otrolig respekt för varandra i det här skådespelargänget som verkligen gjorde mitt arbete väldigt mycket roligare och lättare. 

**Lisa, din film Hotell (2013) handlar också om en omaka grupp omaka terapipatienter som ger sig ut på äventyr tillsammans. Vad är det i gruppdynamiken som du tycker är spännande att jobba med?**

Lisa: Dels är det ett sätt att bygga humor, för att det ska finnas en lätthet och en humor i att folk kommer från olika håll. Men sen tycker jag det är spännande att olika människor kan komma överens tillsammans. Det är brist på det i vår tid där allting är så otroligt polariserat åt olika håll. Att man ska tycka likadant för att kunna umgås med någon. Det alla karaktärerna har gemensamt att de är så ensamma. Alla har nått en punkt där livet inte funkar längre. Och helt plötsligt så blir de omgivna av ett av gäng som bara säger “Låter skitbra, det gör vi!”

**Nils, du spelar den idealistiske psykologstudenten Johannes. Hur hittade du fram till rollen?**

Nils: Jag tog reda på referenserna i manuset, Zygmunt Bauman och Kierkegaard som nämns ofta. Jag läste på om dem, lyssnade på Filosofiska rummet och försökte fantisera lite vad Johannes själv kanske gör när han går in i det här nörderiet. Jag  jobbade för några år sen inom socialpsykiatrin som boendestödjare i Nacka och den erfarenheten kunde jag hämta mycket från. Sen insåg jag att Johannes lyssnar på väldigt mycket ambient-musik i lurarna, så jag lyssnade jättemycket på ambient, somnade till ambient. Alla har vi ju någon gång träffat en sån här överambitiös student eller nörd, och de är ju fantastiska på sitt sätt.

**Jag är nyfiken på Rakel, som är ett slags katalysator för gruppen. Varför mår hon som hon mår?**

Alva: Jag tror att det är en människa som har blivit väldig sviken på ganska många plan och har fått skapa sin egen tillhörighet och värld kring hur hon ska hantera sig själv. Vi får ju träffa henne vid två tillfällen. I början av filmen är hon odödlig. Hon kör sitt race och hon har en teori om hur man ska leva. Och senare får vi träffa henne kanske lite mer dödlig.

**Filmen spelades in i Luleå där Nils har pluggat teater, så du fick vara ciceron på stan. Hur var det?**

Nils: Det var ju jättebra… tills det att jag upptäckte att allt som fanns när jag bodde där var stängt. Jag var ju som en gammal resebok, “10 saker du ska göra i Barcelona”. (skratt) Men det var en jätteviktig del av mitt liv som jag spenderade där uppe, så det var fint att få visa er stan. Även om oktober i Luleå inte är så trevligt, det blåser från alla håll och det är kallt. Men sista höstveckan är helt fantastisk, när allting är orange. Sen finns ju kärleksbutiken men vi hann aldrig gå dit.

Alva: Kärleksbutiken! Next question…

**The Dance Club har premiär idag 19 september och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi har mött regissören Lisa Langseth och skådespelarna Alva Bratt och Nils Wetterholm från bioaktuella The Dance Club.

“En snäll men arg film” – Lisa Langseth, Nils Wetterholm & Alva Bratt om The Dance Club

Cnema som förutom bio också huserar filmskapande och filmpedagogik är den självklara mötesplatsen för både biovänner och filmbransch i Norrköping.

– Det känns fantastiskt att ansluta oss till Cineville! Här på Cnema kan Norrköpings filmälskare nu upptäcka, utforska och njuta av ännu mer film. Tillsammans gör vi film tillgängligare och gemenskapen starkare, säger **Simona Macuh** och **Elin Bennett**, ansvariga för program & kommunikation på Cnema.

Fyrisbiografen startades 1911 och är en av Sveriges äldsta biografer som fortfarande är i drift – en unik kulturarena som bidrar till att göra Uppsala till en kulturstad.

– Vi på Fyrisbiografen är glada att kunna erbjuda Cineville – en möjlighet för våra besökare att upptäcka fler filmer, komma oftare och vara en del av vår biogemenskap, säger **Karin Magnusson**, biografföreståndare.

De fem nya biograferna kommer att ta emot Cinevillebesökare från och med fredagen den 12 september. Med de nya tillskotten finns Cineville på totalt 16 biografer i sju städer.

– Vi är otroligt glada över att stärka Cineville-familjen med fem fantastiska biografer redan i september, och det är bara början. Intresset är stort både från biograferna och publiken och vi har en väldigt spännande höst framför oss, avslutar **Katrina Mathsson**, en av initiativtagarna till Cineville i Sverige.

Vi välkomnar fem nya biografer: Cnema i Norrköping, Fyrisbiografen i Uppsala, Elektra Bio i Västerås samt Aspen och Biocafé Tellus i Stockholm. 

Cineville växer! Fem nya biografer från och med 12 september

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, så är du alltid först med att få de senaste nyheterna från oss!

Cinevilles nyhetsbrev


Alex (spelad av Josef Kersh) har alltid fått hålla ordning på sin impulsive lillebror Robin (Rio Svensson) och sin våldsamma pappa (Torkel Peterson) som varit militär men nu supit sönder sig. När Alex träffar Ines (Adja Sise Stenson) får han en glimt av allt han missat: kärlek, intimitet, tonårsliv. Men när Alex förlorar sig i Ines hamnar lillebror Robin i fritt fall och dras mot mörka och våldsamma krafter. 

_Kevlarsjäl_ (biopremiär idag 22 augusti) är ett kraftfullt och välspelat drama med absolut tonträff i regi och manus (av Pelle Rådström). Josef Kersh har tidigare gjort en liten roll i Netflix-serien _I dina händer_ (2024), medan Rio Svensson är helt ny. Båda gör långfilmsdebut i _Kevlarsjäl_ – och imponerar stort.

**Rio, Stämmer det att du är döpt efter Rio Ferdinand?**

Stämmer. Min pappa är ett stort United-fan. Så han döpte min syster till Alexia i mellannamn, efter Alex Ferguson. Det fick inte min morsa reda på förrän typ sex månader efter att vi hade döpt henne. Innan dess ljög han och sa bara att det var ett fint namn.

Maria: Du missar ju till och med galapremiären ikväll eftersom det är fotbollsmatch!

**Rio, hur var det att som helt oprövad gå in i en roll? Jag läste att ni hade övningar före inspelningen?**

Ja, vi hade workshop i flera dagar. Det var jätteroligt och jättelärorikt. Jag fick träffa alla skådespelare och Maria och regiassistenten Marcus [Carlsson] i flera dagar. Många gånger var det jag Maria, Josef och Torkel som gick runt utomhus, i offentliga miljöer och spela devåra roller, freestylade. Det var speciellt. Jag har aldrig gjort någonting liknande förut, aldrig ens tänkt på att skådespela innan. Det var såklart svårt som fjortonåring att slängas in i en vuxenmiljö, men väldigt roligt. 

**Hur är Maria som regissör?**

Rio: Fantastiskt, fantastisk. Men... jag är helt ärlig. Det är så mycket omtagningar så det är helt stört. 

Maria: (skrattar)

Rio: Jag fattar ju att det ska bli bra och allting men det finns en scen när jag skulle skrika högt. Och jag klarade  av att skrika typ fyra gånger... sen kunde jag inte mer. Men Maria bara: en till, kom igen, en till! Men jag kan inte mer, det går inte, jag får inte ut mer i rösten. 

Josef: Det är min favoritscen i hela filmen. Du gjorde den skitbra.

Rio: Tack så jättemycket. Maria var var jättefin med oss två, med alla skådespelare. Otroligt bra. Men…

Maria: …men krävande. Det är så det ska vara. Jag är krävande, men kärleksfull! (skratt)

**Har ni själva syskon så att ni kan känna igen den här dynamiken mellan två bröder?**

Josef: Jag har fyra bröder. En lillebrorsa som är ett år yngre. Han och jag har tagit ansvar för varandra, och mina storbröder har tagit ansvar för mig och lillebrorsan mycket. Inte menat att farsan och morsan har varit borta, men vi har känt en skyldighet att ta hand om varandra. Prata med varandra. Och se varandra. Så det tror jag har bidragit till vem Alex blev.

**Alex i filmen har ett otroligt stark band till Robin. Tror du att bandet mellan två syskon är det starkaste bandet mellan två människor?**

Definitivt. Jag och min lillebror är ju bästa kompisar. Det finns inget i hela världen som är viktigare för mig än han. Han är en del av mig.

**Har han sett filmen?**

Ja, han var på premiären [på Göteborgs filmfestival]. Han grät. Det är svårt att få honom att gråta, men det lyckades. Så han satt där på Draken och torkade tårarna, och sa att den var bra. Mer än så behöver man inte.

**Det händer rätt tunga saker i filmen  som kan vara svåra att ta till sig. Hur jobbade ni för att den inte skulle bli för mörk?**

Maria: Vi har tänkt väldigt mycket på det när vi har jobbat med manus. Det har varit jätteviktigt att försöka få in humor där det går. Karaktären Zaki [spelad av Lezan Amen] finns mycket där av den anledningen, för att lätta upp. Och sen har målet med filmen varit att berätta om de här unga killarna, men med en väldigt kärleksfull, varm, humanistisk blick. Så att det ska finnas ett ljus och ett hopp hela tiden. Annars går det inte att ta till sig det mörka. Det har vi försökt i fotot [av Josua Enblom] också. Jobbat med ganska mycket färg, för att göra det poetiskt som en kontrast till det hårda och realistiska, så att det finns en dynamik.

**Filmen är döpt efter Kents låt _Kevlarsjäl_ och jag vet att du Maria är ett stort Kent-fan. Var låten utgångspunkten för filmen?**

Maria: Nej, men det gick hand i hand. Den har inspirerat och funnits där från början. Jag vet inte hur, men det känns som att den har varit där hela tiden, både i känsla och tematik. 

**Rio och Josef, hade ni koll på Kent innan filmen?**

Rio: Ja, de är ju från Eskilstuna och det är jag också. Så jag har haft koll. De är bland det mest kända som har kommit från Eskilstuna. Förutom kanske Sebastian Larsson.

Maria: Men Kent är störst! Det är roligt att de har hittat en ny publik. När vi spelade in filmen under 2023 så var de inte stora bland ungdomar. Men sen när vi var i post så märkte vi att oj, nu har de blivit stora genom TikTok. Jag hade två olika versioner på trailern som jag testade hos en gymnasieklass för att se vad som funkade bäst. Min jämnåriga vänner hade sagt “Ska ni verkligen ha den här låten i trailern, är inte det lite mossigt?” Jag svarade att de är jättestora hos kids. Och när jag var ute hos klassen fick jag bevis på det, de gick ingång på att en Kent-låt var med i filmen. Så det var roligt.

**Kevlarsjäl har biopremiär idag 22 augusti och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi mötte regissören Maria Eriksson-Hecht och skådespelarna Rio Svensson och Josef Kersh från premiäraktuella dramat Kevlarsjäl.

Kevlarsjäl – intervju med Maria Eriksson-Hecht, Josef Kersh & Rio Svensson

Program söndag 24 augusti:

**BIO SKANDIA** (Stockholm)

16:00 – Mingel, fika och bridgespel i foajén i samarbete med Bridgeklubben S:t Erik. Här kan du prova på att spela bridge! Nybörjare och nyfikna är varmt välkomna!

18:00 – Filmvisning: _Bridgespelerskorna_ (82 min)

Efter filmen – Panelsamtal lett av journalisten **Stina Dabrowski** med medverkande från filmen på scen.

**PANORA** (Malmö) och **KINO** (Lund)

18:00 – Filmvisning: _Bridgespelerskorna_ (82 min)

Efter filmen: panelsamtalet livesänds på biografen.

Varmt välkomna!

Om filmen:

De kom till Sverige tillsammans efter att som tonåringar ha överlevt ofattbara grymheter i Auschwitz. Sedan dess har de hållit ihop och levt ett helt liv i Sverige. De är nu bland de sista i världen som kan vittna om vad som hände i Europa under 40-talet och deras nära vill gärna prata om det innan det är för sent. Samtidigt händer nya saker i världen som får plågsamma minnen att bubbla upp till ytan. Alternativ för Tyskland når valframgångar, ett fruktansvärt terrordåd sker i Israel och bilder på ett ofattbart lidande kablas ut från Gaza. 

I en polariserad värld lyckas *Bridgespelerskorna* både bära vittnesmål om en komplex samtid och berätta om vänskapen mellan fyra passionerade kortspelare. 

En film av **Alberto Herskovits** och **Bengt Bok**. Biopremiär 29 augusti.

Välkommen på en exklusiv förhandsvisning av nya dokumentären Bridgespelerskorna med livesamtal på Bio Skandia, Kino och Panora, söndag 24 augusti.

Bridgespelerskorna – förhandsvisning med livesamtal

_The Ugly Stepsister_ är en blodig, humoristisk och spännande twist på Askungen med hennes styvsyster i centrum. **Emilie Blichfeldts** debutfilm som blev en snackis efter festivalvisningar i Sundance och Berlin bjuder på hisnande body horror och är ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. I rollerna ser vi Lea Myren, Isac Calmroth, Thea Sofie Loch Næss, Adam Lundgren, Malte Gårdinger och Ane Dahl Torp.

Den 26 maj bjuder vi alla Cineville-medlemmar på en exklusiv förhandsvisning! 

[Panora i Malmö kl 18:00](https://panora.se/filmer/the-ugly-stepsister/)
[Kino i Lund kl 20:00](https://kino.nu/the-ugly-stepsister)
[Zita Folkets Bio i Stockholm kl 20:00](https://zita.se/the-ugly-stepsister)

Hämta din biljett i kassan på biografen tidigast 90 min före filmstart.

[Skaffa ditt Cineville-kort här](https://mitt.cinevillebio.se/sv/order)!

_The Ugly Stepsister_ har biopremiär 13 juni. Tack till Scanbox Entertainment!

Måndagen den 26 maj bjuder vi alla Cineville-medlemmar på en exklusiv förhandsvisning av The Ugly Stepsister i Malmö, Lund och Stockholm.

Förhandsvisning av The Ugly Stepsister

De allra flesta dåliga filmer man ramlar över under sitt liv är timmar man vill och kommer att glömma. En seg story, en kass dialog, ett förvirrande kameraarbete eller en dålig skådespelarinsats kan förstöra en kväll. Men det finns också dåliga filmer som är så urusla att de går varvet runt och blir sevärda igen. 

Tio av dem visas på  fjärde upplagan av **Den Dåliga Filmfestivalen** som äger rum 21–24 maj på Bio Roy i Göteborg, och alla visningar ingår i ditt Cineville-kort!

Läs mer om filmerna här och på [Bio Roys hemsida](https://www.bioroy.se/den-daliga-filmfestivalen).

Ibland är det så dåligt att det blir bra. Den Dåliga Filmfestivalen 21–24 maj på Bio Roy i Göteborg visar tio handplockade kultklassiker som ingen dödsföraktande filmälskare bör missa.

Den Dåliga Filmfestivalen intar Göteborg!

Den finska regissören och manusförfattaren **Juho Kuosmanen** slog igenom stort med sin första långfilm, boxningsdramat _Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv_, som belönades med Un certain regard-priset i Cannes 2016. Uppföljaren _Kupe nr. 6_ (2021) vann Grand Prix i Cannes och blev shortlistad för en Oscar för Bästa internationella film. 

Nu är Juho Kuosmanen tillbaka med _Den tysta trilogin_, som består av tre kortfilmer: _Romu-Mattila and a Beautiful Woman_, om en ensam man som blir vräkt från sitt hem av kommunen och ger sig ut på jakt efter ett nytt liv; _The Moonshiners_, om ett utblottat par som börjar bränna hemma men hamnar i trubbel; och avslutande _A Planet Far Away_ om två fyrvaktare med en kärlek starkare än döden. Alla tre är stumfilmer, svartvita med textskyltar, och med specialskriven musik av stumfilmsorkestern Ykspihlajan Kino-Orkesteri. Samma skådespelare återkommer, liksom en kärv men kärleksfull blick på existenser i samhällets utkant. Kolsvart humor med värme – ett kargt men ömsint deadpan-universum som vänner av Kaurismäki (som också är medproducent) nog kan känna igen sig i.

Vi träffade Juho Kusomanen när han gjorde ett Stockholmsbesök i samband med den svenska biopremiären!

**När började ditt intresse för stumfilm?**

Det kom nog i början av 2000-talet när jag började se mer film och började gå på festivaler med liveband – det var avgörande. Jag minns särskilt när jag var på Midnight Sun Film Festival i Sodankylä 2007 och de visade _Safety Last_ [1923] av Harold Lloyd. Det satt en kvinna framför mig och hon skrattade så mycket och vaggade så mycket i sin stol att stolen välte, och hon hamnade under den – stolen låg ovanpå henne. Raderna var ganska trånga, så vi var tvungna att hjälpa henne upp. Då tänkte jag: "Jag har sett många roliga komedier på bio, men jag har aldrig sett någon skratta så mycket att de ramlar ur stolen."

**Är det där kraften i stumfilm, att även 100 år gamla filmer kan väcka sådana reaktioner?**

Ja, det tror jag. Särskilt stumfilm med liveband, som är något helt annat – otroligt kraftfullt. Innan jag såg en sådan visning förstod jag inte stumfilmens fulla kraft. Men när jag började se dem med liveorkestrar tänkte jag: "Wow, det är såhär det ska kännas." Det är också magiskt att se ljuden skapas live på scen i takt med filmen. Och eftersom många stumfilmer är naiva och melodramatiska, så släpper publiken sin kritiska blick och blir inbjuden till lek. Det är kul att se vuxna människor skratta åt någon som ramlar – sånt händer inte i moderna filmer där vi ifrågasätter stil och budskap mer.

**Den andra filmen i trilogin, _The Moonshiners_ , är en remake på den äldsta finska stumfilmen med samma namn. Berätta om den?**

När vi visade *Romu-Mattila and a Beautiful Woman* på Midnight Sun blev vi ombedda att göra en remake av den första finska filmen inför 110-årsjubileet 2017. Den ursprungliga filmen är förlorad – ingen har sett den. Men vi kunde läsa om handlingen i gamla tidningar, så vi hade stor konstnärlig frihet. Vissa element är från originalfilmen, men vår version är mer som en fri tolkning, där de två hembrännarna är barnen till huvudpersonen i den första filmen.

**Ni har ändå behållit flera scener med folk som drattar på ändan isen – vilket är väldigt roligt även efter 100 år! Finns det många finska stumfilmer kvar?**

Inte så många. Det finns några filmer och filmfragment. Förr i tiden brydde sig ingen om att bevara dem – de visades på bio och sedan kastades de. Jag minns att jag såg Mauritz Stillers _Johan_ [1921], som är baserad på en finsk roman. Men vi har inget som Victor Sjöström – inte ens de filmer vi har kvar är särskilt bra, så de visas sällan. (skratt)

**Den sista filmen _A Planet Far Away_ är den nyaste, inspelad 2023. Planerade du hela tiden att det skulle bli en trilogi?**

Ja, efter _The Moonshiners_ visade vi de två första tillsammans, men de var bara 40–45 minuter totalt. Det kändes som en konstig längd för en trilogi. Jag var också missnöjd med slutet på _Moonshiners_, så jag ville göra en tredje film med starkare avslut. Jag gillar att göra de här filmerna – långfilmer är seriösa, med mycket press, pengar och folk. Här får jag leka. Efter att ha sett de två första flera gånger kände jag: vi behöver en trilogi.

**De tre filmerna hänger ihop, men ganska löst?**

Ja, de har samma attityd. Vissa skådespelare återkommer i olika roller. Jag blev särskilt förtjust i Jaana Paananen, som hade en liten roll i första filmen, en större roll i andra, och sen fick huvudrollen i den tredje. Hon är otroligt rolig och karismatisk – hennes ansikte, hennes minspel... små gester som får stort genomslag. Hon får skina i den sista filmen.

**Är de professionella skådespelare?**

Vissa småroller är professionella, men inte huvudrollerna. Seppo Mattila i första filmen spelar sin egen historia. Jaana känner jag sedan tidigare, vi är från samma stad, hon är aktiv i amatörteater. Juha Hurme i andra filmen är teaterregissör och författare. Jag tycker det funkar bättre med icke-professionella i dessa filmer – det handlar mer om närvaro, utseende och blickar än om dialog.

**Filmerna ser slitna och repiga ut, är det äkta?**

Ja. De två första filmades helt med en gammal Bolex-kamera med vev. Den sista är mestadels 35mm, med några effektbilder från iPhone. Vi använde Kodak Tri-X, en reversalfilm. När man laddar och filmar slits filmen – det blir repor och damm. Jag klippte filmerna på ett Steenbeck-klippbord, tejpade ihop dem – inte särskilt varsamt. Projektorn bidrog också till fler repor. De två första filmerna gjordes helt analogt, och vi scannade dem först när de var så slitna att de inte gick att visa längre.

**Filmerna känns som de utspelar sig i nåt slags tidigt 1900-tal, samtidigt som det finns moderna detaljer som bryter illusionen. Var det ett medvetet val?**

Ja, det var en del av leken. Samtidigt som jag gjorde den första filmen, förberedde jag min långfilmsdebut – en boxningsfilm från 1962, där allt skulle vara historiskt korrekt. Men i _Den tysta trilogin_ brydde jag mig inte – jag ville blanda allt, inga specifika tidsepoker. Vi valde platser med gammaldags känsla, men det finns moderna bilar, blandade kläder. En anledning var att vi inte hade budget för kostym, men det kändes aldrig nödvändigt. Det var skönt att bryta illusionen ibland – som med ett GPS-skämt i sista filmen eller en min favoritreplik i den andra filmen, ett oväntat "fuck you" som kommer lite överraskande. (skratt)

**Musiken i alla tre filmerna är skapad av Ykspihlajan Kino-orkesteri, berätta?**

De gjorde också musik till min långfilmsdebut, och de är jätteroliga att jobba med. När vi filmade sista filmen var jag väldigt stressad – manuset ändrades hela tiden, inget funkade. Men när jag började höra deras musik kände jag: "Okej, det finns hopp." Då började jag om i klippningen, skrev om dialogen med en vän – och tack vare musiken kunde vi få det att fungera. Musik är så kraftfullt. Jag hörde att den vanligaste frågan en regissör ställer till en kompositör är: "Kan du rädda mig?" – och jag kände igen mig helt. (skratt)

**Vad händer härnäst, är du klar med stumfilm nu när trilogin är färdig?**

Jag har inga idéer just nu, men jag vill fortsätta jobba med Bolex-kameran eftersom det är så mysigt. Jag skulle älska att göra animation. Men just nu förbereder vi nästa långfilm – med ljud, i färg. Allt det där moderna!

**Den tysta trilogin har biopremiär 9 maj och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi mötte den finske regissören Juho Kuosmanen för ett samtal om hans nya film – roliga och vemodiga stumfilmskomedin Den tysta trilogin.

Den tysta trilogin – Juho Kuosmanen om stumfilmens kraft och konsten att trilla av stolen 

Bioaktuella _Orenda_ är finska regissören Pirjo Honkasalos återkomst till bioduken efter tio år. På en vindpinad ö möts två viljestarka kvinnor: den rastlösa operasångerskan Nora (Alma Pöysti) och den temperamentsfulla prästen Natalia (spelad av Pirkko Saisio, som också skrivit filmens manus). De plågas båda av skuld över en avliden man vars minne binder dem samman. 

_Orenda_ är en poetisk och surrealistisk saga med ekon av Bergman och Tarkovskij, och Alma Pöysti gör ännu en stark rollinsats.  Vi träffade henne i Stockholm i samband med sverigepremiären!

**Det här är ditt första samarbete med Pirjo Honkasalo. Hur var det att jobba med henne?**

Helt fantastiskt. Hon är ju en legend inom finsk film. Det är liksom Aki Kaurismäki och Pirjo Honkasalo! Hon har gjort film i ungefär 50 år nu, och var Finlands första kvinnliga filmfotograf, utöver att hon också är regissör. Den blicken hon har på människan är så rik. Den är också sträng, kompromisslös, men med stor mänsklighet. Det var väldigt, väldigt fint och jag har lärt mig så mycket.

**Något specifikt du har lärt dig?**

Nu för tiden går jag omkring och ser reflektioner överallt (skratt). På ett sätt som jag inte gjorde tidigare. Om man står och tittar på till exempel ett hav bredvid henne… det hon ser är så otroligt mycket nyanser och dimensioner och reflektioner. Det var någonting som lite vaknade till i mig. Nu går jag och försöker hitta reflektioner i min omgivning!

**Skådeplatsen för _Orenda_ är en karg skärgårdsö, berätta om den?**

Det är inspelat på två öar, dels Jurmo som ligger väldigt långt ute i den åboländska skärgården, en vindpiskad ö nästan helt utan skog. Och så Osmussaare som är Estlands nordligaste ö, med kalkstensstränder. Jag har aldrig sett något liknande. De här två öarna blev filmens ö, och de gav oss presenter varje dag som man fick förvalta. Det var väldigt svårt att kontrollera omständigheterna, bara att gilla läget. En dag kom det en dimbank över Osmussaare. Vi visste att det här håller i sig en halvtimme och nu måste vi göra den här scenen, den här presenten kommer aldrig på nytt. Det blev visuellt helt fantastiskt – en scen när en pojke bränner upp ett stort bål på stranden. Det var väldigt speciellt.

**Hur var det att jobba med Pirkko Saisio, som också skrivit filmens manus?**

Ja, där är ju en annan legend alltså. Hon är författare, dramatiker, regissör och skådespelare och en helt underbar person. Vi fann varandra väldigt snabbt. De här rollerna har liksom sina duster och de är inte särskilt trevliga mot varandra. Men vi har skrattat väldigt, väldigt mycket också mellan tagningarna. Det var också väldigt praktiskt att spela mot manusförfattaren för då kunde man säga, hej nu har jag en fråga till författaren: hur är det med det här nu? Och då kunde vi fundera på det tillsammans. Särskilt när det är en så generös person som Pirkko Saisio som är nyfiken på vad alla andra kommer med till manuset.

**Berätta om din rollfigur, Nora. Vem är hon?**

Hon är operasångerska och “nästan änka” som hon säger (skratt). Personen vi möter i början på filmen är en mycket tillknäppt människa, med ett enormt pansar på, och inte särskilt sympatisk. Hon bär på en stor smärta och en stor sorg. Men så småningom när man känner henne och vad det är hon bär på så kanske man förstår varför hon behöver ha alla de här skyddsmurarna som är så välbyggda.

**Filmen skildrar två kvinnor, något vi inte direkt ser varje dag på bioduken – berätta om relationen som växer fram mellan dem?**

Det är sant, det här är en ovanlig relation att se på film. De här två, den äldre kvinnan och operasångerskan, de tycker verkligen inte särskilt mycket om varandra i början. De provocerar nog varandra ordentligt, men inser väl också att de behöver varandra på något sätt, att de kan hjälpa varandra. Och småningom börjar de tycka om varandra, till och med.

Det är så otroligt befriande att få spela någonting som inte jagar efter trender, eller att vara aktuellt. Eller att få vara kvinna och det inte handlar om män eller sex. Det här är ju en sån film som handlar om någon sorts grundexistens, som vi alla på våra alla egna sätt står inför. Och vad gör man när man har kört fast i livet, vilket de här två har gjort? Och på vilka sätt man kanske kan och behöver be om hjälp, för att komma vidare.

**Du har också en mindre roll, i Jon Blåheds bioaktuella _Rörelser_, om hur den kontroversiella Korpelarörelsen växte sig stark i Tornedalen på 1930-talet. Berätta om Lisa, som du spelar?**

Lisa lever i en torparfamilj, som inte har mycket. Men de blir också fångade av den här rörelsen och allt fint och vackert som utlovas kring att det ska komma ett kristallskepp och hämta dem till paradiset, på en viss dag, vid ett visst klockslag. Och det familjen gör är att de bränner upp allt vad de äger och har. Och så går de ut på isen och väntar på skeppet. Nu har jag säkert spoilat någonting! (skratt)

Jag har funderat mycket på vad det är som driver en människa att göra någonting så dramatiskt. Men det måste ju vara så att de livet faktiskt är så tungt och grått och hemskt varje dag, så när någon kommer och lovar dig ett alternativ så är du beredd att gå så här långt. För att tron blir så stark på att det här kommer att ske. 

**Hur är Jon Blåhed att jobba med som regissör?**

Oj, han är så fin! Han är väldigt lyhörd, väldigt fokuserad. Ingen sån här spretig och bubblig person direkt. Han har den där norrländska tystnaden. Men det funderar ju bra med oss finnar... vi förstår att uppskatta en god tystnad. Det var väldigt mödolöst att jobba tillsammans. Det är kanske en lite svårberättad historia eftersom det har varit lite tabu i Tornedalen att prata om Korpelarörelsen. Det krävs ett visst mod att faktiskt få till det och att få till rätt story eller vinkel på det utan att det blir snaskigt. Men jag tycker det här har blivit en otroligt stark film.

**Båda filmerna visas på flera Cineville-biografer. Klicka nedan för att se visningstider!**

Vi har mött skådespelaren Alma Pöysti som är högaktuell i två nya filmer: Orenda och Rörelser.

Reflektioner överallt – Alma Pöysti om sina roller i bioaktuella Orenda och Rörelser

Det är 1930-tal och en karismatisk predikant trollbinder byborna under sina väckelsemöten i Tornedalen. Bland hans anhängare finns läraren Rakel (spelad av Jessica Grabowsky) och hennes man Teodor. Efter att ha fått en uppenbarelse tar Teodor över som rörelsens ledare och börjar styra den i en oroväckande riktning. Det blir en accelererande färd in i mörkret som tvingar Rakel att välja sida en gång för alla. 

**Jon Blåhed**, regissör och manusförfattare, är uppväxt i Tärendö i Tornedalen. _Rörelser_ är hans fjärde långfilm, efter _Inland_ (2020) och dokumentärerna _Maj Doris_ och _Greven_. **Jessica Grabowsky** är en finländsk skådespelare, som tidigare jobbat med Jon Blåhed i bland annat tv-serien _Fejkpatient_.

**_Rörelser_ hade världspremiär och blev prisbelönt på filmfestivalen i Rotterdam tidigare i år och ni var båda på plats, berätta?**

Jon Blåhed: Det var jättekul, och det var ju första gången vi visade den för publik överhuvudtaget så man vet ju ingenting om hur det ska tas emot. Väldigt nervöst och speciellt. Det blev jättefina diskussioner efter filmen, så det var en bra start, och så började vi förstå att det var lite buzz kring filmen. Men sen trodde vi absolut inte att vi skulle vinna.

Jessica Grabowsky: Jag fattade inte alls att det var någon buzz, för vi är ju alla introverta och nördar som går och lägger sig till klockan tio eftersom vi är så utmattade av all socialisering! Så jag hade liksom inte varit på en enda fest. Sen när vi vann och gick på en middag så hörde vi “But yeah, you were the buzz”. Och vi bara, “What? Were we”? (skratt)

**Filmens Rakel ställs inför en väldigt svår situation, när hennes man blir alltmer uppslukad av sektens mörkare sidor. Jessica, hur var det att jobba med filmen?**

Underbart. En glädje. Det är världskönast att jobba med Jon, för att han är så well prepared. Så det går liksom ingen onödig tid på att söka bild och fundera ut vad vi ska göra. Jag tyckte att det fanns någonting väldigt intressant i den här inre konflikten hos Rakel, mellan hennes tro och vetenskapen, med hennes make och deras dotter hon måste skydda. Många har frågat mig “Men varför skiljer hon sig inte bara?” men det gick ju inte. Det här var 30-tal, hon kommer från en laestadiansk bakgrund, så mannen är familjens huvud. Man ska inte ifrågasätta det.

**Jon, varför tror du Korpelarörelsen fick fäste i Tornedalen?**

Det var väl rätt tid och rätt plats. Eller fel, om man så vill. Som de säger i filmen, antingen var man nazist, eller så var man korpelian, eller så var man kommunist. Det var väldigt fattigt, och folk hade drömmar om att hitta något slags lycka och glädje i livet. Det fanns en grogrund. Och det känner man såklart igen från vår tid, att folk kommer med lösningar på problem som är väldigt komplexa. Så det är inte unikt för Tornedalen. Jag tänker också att när någonting blir väldigt strikt så kommer det alltid att bli en backlash. De fick ju inte lyssna på musik eller dricka sprit eller dansa. Om det blir nedtryckt hela tiden så börjar folk sträcka sig efter en annan ytterlighet. Så det växte snabbt till något som blev galnare och galnare.

**Rakels föräldrar i filmen spelas av två tungviktare i finsk film: Kati Outinen och Sakari Kuosmanen, kända från många av Aki Kaurismäkis filmer.**

Jon: De är ju legender i Finland! Jag är stort Kaurismäki-fan, så jag var jätteglad att de ställde upp.

Jessica: Vi satt en kväll i Haparanda, i restaurangen på stadshotellet, med Kati och Sakari och Alma Pöysti [som spelar grannfrun Lisa]. Och då insåg jag: jag sitter ju här med finsk filmhistoria! De har så många historier som de gärna berättar och jag tänkte att “jag måste få in det här i mig”. Sen är de ju världens trevligaste människor som inte gör något nummer av sig.

**Jon Blåhed har gjort film på minoritetsspråket meänkieli förut, i novellfilmen _Turpa Kiinni Minun Haters_ (2019) men _Rörelser_ är unik i sitt slag: den första långfilmen på meänkieli.**

Jon: När jag började skriva manuset så kände jag att om jag ska göra detta överhuvudtaget så ska det vara på meänkieli, annars får det vara. Så det har varit med hela tiden, oavsett hur mycket svårare det kommer att bli så kommer det vara värt det i slutändan, för mig personligen. Sen har jag märkt när vi haft förhandsvisningar i Norrbotten att det betyder jättemycket för människor däruppe, på båda sidor av älven. Folk har sagt att det är en milstolpe, att det här kommer att finnas för alltid. Och det är jag såklart väldigt stolt över.

Jessica: Jag tror det finns många delar i filmen många kan känna igen sig i, även om man inte har någon koll på Korpelarörelsen. Nu blir det kanske jätteflummigt, men jag tror att tiden går i cirklar och det kan finnas någon tröst i att det har funnits förut och vi har klarat det förut. I Tornedalen på den tiden hade de kommit igenom första världskriget, och det andra stod för dörren. Idag har vi jättestora frågor som vi ställs inför med klimatförändringar, krig, internet och Trump och hela den skiten. Jag tänker att precis som Rakel kan man fokusera på det lilla livet, på sina nära och kära, på empati. Det är iallafall någonting som ger mig tröst nu i allt det här stora som pågår.

**_Rörelser_ har biopremiär fredag 2 maj och kan ses på flera Cinevillebiografer.**


Vi har mött regissören Jon Blåhed och skådespelaren Jessica Grabowsky för ett samtal om tro, tvivel och finsk skådiselit.

Jon Blåhed och Jessica Grabowsky om tro & tvivel i Rörelser

Demonstrationståg, koranbränningar, klimataktioner. Mitt i stormens öga står en grupp svenska poliser vars uppgift är att säkra allas rätt till yttrandefrihet i vår polariserade samtid. En brokig grupp starka viljor med mycket humor och ett gemensamt kall att försvara demokratin – med dialog som vapen. 

Dialogpolisen bildades efter Göteborgskravallerna 2001 för att fungera som en länk mellan polisledning och civilsamhället. Dokumentärfilmaren **Susanna Edwards** följde dem under ett ytterst dramatiskt år, och idag är det biopremiär för _Dialogpolisen_ – en unik inblick i en yrkesgrupp som har en till synes omöjlig uppgift.

**Hur kom det sig att du valde att göra filmen?**

Susanna Edwards: Jag har själv haft en del kontakt med polisen som aktivist, när jag var yngre, och min bild var att banala situationer väldigt snabbt kunde eskalera till någonting som blev väldigt aggressivt. Så när jag hörde talas om dialogpoliserna blev jag nyfiken och tog kontakt. Att se hur de arbetade uppsökande och med samtal kändes otroligt hoppingivande. I ett större perspektiv så är det den typen av konfliktlösning och förebyggande arbete som det pratas väldigt lite om, och som jag skulle önska att fler hade tillit till.

**Fanns det någon tvekan i polisgruppen att låta Susanna och hennes team komma så nära?**

Jimmy Endeley: Det fanns en skepticism från början hos oss. Vår verksamhet har stundtals mötts av missförstånd och förutfattade fattade meningar om vad vi egentligen håller på med. Och det fanns olika viljor i gruppen om vi skulle ställa upp på filmen eller inte. Vi jobbar också med saker som kan vara känsliga ibland, sekretessbelagda grupper som kanske inte vill synas. Så det var en balansgång, men efter ett tag blev Susanna och teamet en naturlig del av vår arbetsmiljö.

Susanna: Första inspelningsdagen, i januari 2022 under en demonstration med Frihetsrörelsen, blev jag hela tiden avbruten av Jimmie som gjorde tecken att det här får du inte filma. Och jag tänkte: Jag kan ju fan inte göra film om du hela tiden avbryter! (skratt)

Carl-Johan Ahlström: Du vann vårt förtroende. Och jag tror att du fick använda våra metoder för att vinna förtroende hos motparten, demonstranter och andra, och att du fått deras perspektiv på oss. Jag gillar mitt jobb jättemycket, jag älskar det. Men när vi fick se de första klippen blev jag ändå tagen: jäklar, det här är ju spännande!

Jimmy: Ett av våra åtaganden är att stå för ett motpartsperspektiv gentemot myndigheter. Att fungera som en länk mellan arrangörer, deltagare och polismyndigheten. Vi har ofta ganska djup kunskap om de här grupperna och del av dem bär på kollektiva minnen som kan vara från väldigt, väldigt långt tillbaka. Till exempel poliser som bär balaklavor som täcker ansiktet bara för att det är kallt, men det kan trigga någonting. Eller ridande poliser, som väcker minnen av hur polisen hanterade demonstranter från arbetarrörelsen i början av seklet. Vi som dialogpoliser behöver sätta oss in i det. Vara lite nördiga, sätta saker i kontext, hela tiden diskutera och förstå samtidsfenomen, eftersom en stor del av arbetet bygger på kunskap.

**Vi får se väldigt starka känslor i filmen, som en bilist som blir skogstokig när en demonstration stoppar framkomsten och nästan kör över en av era kollegor. Hur diskuterade ni kring filmteamets säkerhet?**

Susanna: Jag minns en sammankomst som Rasmus Paludan hade i Husby där det verkligen var bestämt att vi måste hålla oss exakt till var polisen sa att vi skulle stå. Annars kunde vi väldigt mycket röra oss helt fritt. Då lärde jag mig till exempel att man ska stå nära kravallstaket för att inte få saker på sig. Annars så var det för mig eufori – att äntligen för första gången få passera polisavspärrningar, på insidan! Jag var den enda journalisten som fick vara innanför där och röra mig fritt. Det var häftigt.

**Jimmy, du arbetade länge som skådespelare innan du sadlade om till polis. Kan du använda de erfarenheterna på något sätt i jobbet som dialogpolis?**

Det tror jag absolut. Det handlar om inlevelseförmåga, och lyssnande. För mig handlar det om mötet mellan människor, utan ett möte blir det ingenting. Det tror jag att jag har med mig: att vi lyssnar mer än vi pratar. 

**Carl-Johan, du säger vid ett tillfälle i filmen att när du började i polisen var livet enkelt, nu är det som ett 500-bitarspussel.**

Jag har jobbat som polis sen början av 90-talet, med demonstrationer och publika evenemang. Samhället var enklare då, mer svart och vitt, höger-vänster-demonstrationer. Sista tio åren så har det blivit lite mer komplext. Vi jobbar mycket med migrerade konflikter – människor som har flytt från regioner och land, och tar med sig sin konflikt. Man bedriver opinion för att påverka svensk utrikespolitik eller att man vill lyfta frågan om sin utsatthet i sitt hemland. Nu har vi förmånen att fördjupa oss och lära oss mer, men det blir ju mer komplicerat när man är ute på gatan. Och opinionsbildande ser annorlunda ut, folk är på gatan men man bedriver debatt på sociala medier.

Kunskapsnivån om samhället och den västerländska liberala demokratin, den tar vi för given. Men den är utsatt för påtryckningar där man vill förändra den. Därför är det viktigt att vi står fast och stadigt i det här. Vi har klarat stormar förut och det gör vi nu också. Jag tror alla brinner av att vi vill lämna efter oss till våra barn något bättre än vad det är nu.

**Susanna, vad har du lärt dig under arbetet med filmen?**

Jag har nog lätt för att försvara min ståndpunkt, och kan bli väldigt debattinriktad. Att umgås med dialogpoliserna i deras arbete har varit en skola i att ta det lite lugnt, lyssna, vara nyfiken på,  intresserad av motpartens perspektiv. Att respektera andra åsikter och utifrån det istället skapa någon sorts dialog. Att hitta tilliten till att dialog, medling, diplomati är viktiga byggstenar för att vi ska kunna försvara vår demokrati. Min förhoppning med filmen är att den ska ge en påminnelse om att dialog är ett verktyg på alla olika nivåer som är otroligt viktigt.

Jimmy: Du resonerar precis som en dialogpolis! (skratt)

Susanna: Haha, jag har blivit indoktrinerad... Den här polisgruppen har ju också väldigt mycket humor, vilket är med i filmen. Snuthumor kan vara ganska rå, men det passar mig perfekt.

För mig var det viktigt att både skildra polisernas arbete och vara politiskt opartisk, hålla balansen. Filmen är ju ett slags diskussionsunderlag. Yttrandefriheten är en supergrundbult – men har vi en för bred, för stor yttrandefrihet? Ska den begränsas eller ska den göras ännu vidare? Vad är rätt och vad är fel? Vad vill vi försvara? 

I filmen har vi med Almedalen och vi har med provocerande scener med klimataktivister och Rasmus Paludan. Många kommer fram till mig efteråt och säger att nu har jag tänkt på den här filmen i tre dagar. Det kan vara allt från 23-åringar till 82-åringar. Det är en film som väcker väldigt mycket känslor och tankar. 

**Dialogpolisen har biopremiär fredag 25 april och kan ses på flera Cinevillebiografer. [Se visningstider här!](https://www.cinevillebio.se/sv-SE/films/dialogpolisen)**

Vi fick en pratstund med filmaren Susanna Edwards och dialogpoliserna Jimmy Endeley och Carl-Johan Ahlström om yttrandefrihet, demokrati och snuthumor.