Artiklar & intervjuer

**Alexandra Charles** blev på 60-talet känd som "Nattens drottning "när hennes klubb Alexandra’s revolutionerade Stockholms nöjesliv. Här möttes jetset och vanligt folk i en förtrollande värld av glitter och glamour. När strålkastarljuset slocknade drev Alexandra föreningen 1,6 miljonerklubben (som nyligen bytt namn till Alexandra – för Kvinnor & Hälsa). Idag är hon 78, håller på och förlorar synen på grund av glaukom, och söker erkännande för den hon innerst inne alltid varit. 

**Olivia Kastebring** har gjort filmer om Seinabo Sey, var medregissör på Berlinprisade kortdokumentären _Juck_ (om en kvinnlig danstrupp), och 2018 Guldbaggebelönades hon tillsammans med Mika Gustafson och Christina Tsiobanelis för dokumentären _Silvana – väck mig när ni vaknat._ 

Nu är hon tillbaka med _Alexandra – syns vi inte finns vi inte_ som med unikt arkivmaterial och intervjuer tecknar ett intimt porträtt av en pionjär präglad av både styrka och sårbarhet. Vi träffade henne inför premiären på distributören TriArts kontor i Stockholm.

**Hur kom du in i projektet?**

Jag blev tillfrågad faktiskt. Jag brukar vara den som startar mina dokumentärprojekt själv – jag träffar någon eller brinner för en fråga. Men det här var första gången jag fick en förfrågan, från **Folke Rydén** som var initiativtagare och producent för filmen. Han hade fått nys om att det är en god tid att göra en dokumentär om Alexandra Charles, men han var säker på att det inte skulle vara han som skulle regissera, utan kanske en kvinna. Och då blev jag tillfrågad, för min grej med Silvana-dokumentären och annat jag gjort har varit formstarka porträtt på kvinnor, och vi behövde hitta en bra form på filmen.

**Det känns verkligen som att det finns en tematisk linje bland dina filmer?**

Ja, det har blivit så. Det har inte varit en uttalad agenda utan gått mycket på magkänsla. Jag har dragits till starka karaktärer och då har det helt enkelt blivit kvinnor. När jag fick frågan om det här projektet kände jag att det finns något för min generation, ett romantiskt skimmer över den tiden: Stockholm under 70-80-talet, ett uteliv som inte riktigt finns idag. Och Alexandra har den här nattklubbsdrottnings-auran som jag fascinerades av, och jag såg framför mig ett porträtt av en power-kvinna. Men ganska snabbt, jag tror att det var andra intervjun, sa hon bara "NEJ! Jag har inget att tillföra till det där!"


**Var du förberedd på det?**

Nej, gud nej. Vår tanke från början var att fokusera på nattklubbsåren. Men i och med det där nejet, då var det som att jag bara tänkte, wow! Det här bränns ju ännu mer. Vad bra och intressant! Så projektet har verkligen utvecklats och mer och mer blivit ett porträtt på henne och hela hennes liv. 

Jag kände att vi möttes där, i hennes driv och vilja att blicka framåt och inte titta i backspegeln. Och så började vi prata väldigt mycket om varför hon inte ville titta bakåt. Inte bara på det tunga och jobbiga utan bara generellt. Jag skulle kunna säga att det är en generationsgrej, men också hennes personlighetstyp. Man ältar inte, man klagar inte. Men jag kommer från en generation och har en yrkesroll där man vill prata om känslor och gräva – och hon ville absolut inte. Så det blev en resa i förtroende. Hon släppte in mig, sakta men säkert.

**Hur gjorde du för att komma närmare, var det tid som behövdes?**

Tid, absolut. Men också visa att jag bryr mig om henne. Man måste ju nästan ibland älska sina huvudkaraktärer, vilket man gör efter ett tag eftersom man lär känna varandra och blir genuint nyfiken på vem den här personen är. Men också ha många samtal utanför filmandet. Jag tror att hon också kände att jag inte ville åt några rubriker, men jag ville veta vem hon är. Generellt kan det bli lite enkelspårigt när kvinnor ska porträtteras. Det upplevde jag med Silvana, som mycket var "Den lesbiska rapparen". Det är så lätt att sätta rubriker på folk – och Alexandra blev Nattklubbsdrottningen. Det pratade jag mycket med henne om, att om du känner dig missförstådd så måste vi visa vem du är. För hon har nog känt sig rätt missförstådd, och haft en lång kamp för att bli tagen som seriös.


**Hon är opinionsbildare nu, men hon var det på många sätt även under sin tid som nöjesentreprenör, vilket du skildrar i filmen. Hennes klubbar var inte segregerade vilket var vanligt på 60-talet, Alexandra's blev en viktig arena för Stockholms gaycommunity på 80-talet, med mera. Hur ser hon på det idag?**

Jag tror att hon är medveten om allt det där nu. Men hon gjorde det ju inte för att vara i framkant utan för att hon är genuint nyfiken och gillade trender från utlandet. Jag tror inte att hon då var medveten om att hon flyttade fram gränserna, att hon var först med mycket. Det var nog väldigt naturligt för henne. Samma sak med feminism, jag tror inte alls att hon kände sig som en feminist på den tiden – Grupp 8 var _way too early_ för henne. Men idag kan hon kalla sig feminist, och kan se tillbaka att hon gjorde feministiska handlingar. Hon kom in som 21-åring i ett supermansdominerat nattklubbsliv. Jag tycker att hon har haft ett otroligt mod och drivits av det. Hon slängde sig in med huvudet först. Pionjärer eller ikoner är just det för att de tror på något, att de _gör_ snarare än pratar. 

**Var det någonting du blev förvånad över under arbetet med filmen?**

Många saker. Initialt när jag fick förfrågan blev jag häpen över att det inte hade gjorts en dokumentär om henne innan? Det är helt sjukt faktiskt. Hade hon varit en man så hade det funnits en dokumentär. Och det säger ganska mycket om att vi behöver fler kvinnoporträtt, för att inte skriva ut kvinnor i historien. Jag blev också överraskad över att hon har en otroligt mjuk sida också, jag hade en bild av att hon känner sig så otroligt tuff. Och jag hade ingen aning om att hon hette Lill i början.


[Alexandra Charles föddes 1946 som Lill Gefvert. Hon pluggade på anrika Cornell University i New York och drömde om ett jobb i FN, men blev blixtkär i amerikanen Noel Charles. Tillsammans flyttade de tillbaka till Sverige och startade 1968 den numera legendariska nattklubben Alexandra's i Stockholm.]

**Flera gånger i filmen pratar hon om Lill i tredje person?**

Det är lite signifikativt för Alexandra. Hon är aldrig _en_ person. Det är som att hon vrider sig i sin egen persona. Lill står för det mer familjära, Alexandra är nästan som ett artistnamn. Alexandra är den som ska skina och kindpussa medan Lill är den som vill jobba i FN och göra sina föräldrar stolta. Lill som kanske tar revansch nu, med sitt arbete för kvinnors hälsa. 

Jag brukar säga det till henne: det är som dömt att misslyckas att göra en dokumentär om Alexandra Charles, för hon har levt fem liv!

**Vad hoppas du att publiken ska få med sig?**

Jag minns när vi sprang runt i supervärmebölja i Almedalen. Alexandra är jättestressad och har varit på dåligt humör och rutit åt sin syster. Mitt i allt det där går det på nån låt och hon stannar upp och ansiktet blir rent och hon börjar dansa mitt i gatan. Det är såna moments. Man kan sitta på en föreläsning och mellan talarna ställer hon sig upp och dansar. Det är någon otrolig levnadsglädje som jag hoppas gå fram, att drivas av nyfikenhet snarare än rädsla. Det var en 17-årig kille i Lund som skrev att han blev jätteinspirerad av Alexandra. Jag hoppas att en yngre generation kan känna det. Det finns inte någon åldersgräns på när man ska sluta leva.

**_Alexandra – syns vi inte finns vi inte_ har premiär 31 oktober och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi har träffat regissören Olivia Kastebring, aktuell med en intim och ömsint dokumentär om Alexandra Charles

"Hon har levt fem liv" – Olivia Kastebring om nya Alexandra Charles-dokumentären

Anrika Rio invigdes 1958 men har stått tom sedan julen 2020. Bakom initiativet att rulla igång Rios projektorer och öppna ett nytt kulturhus står den ideella föreningen Royal Eskilstuna, som nu söker finansiering från flera håll.

Cineville ger bioälskare i hela landet dubbla incitament att stötta projektet genom att sälja speciellt framtagna stödpaket i sin webbshop. Ett stödpaket ger en fast summa till projektet samtidigt som köparen får en rejäl rabatt på sitt Cineville-abonnemang. Intäkterna från stödpaketen går oavkortat till det nya kulturhuset. Kampanjen pågår fram till 23 november.

– Vi är otroligt glada över att Rio blir en Cinevillebiograf och på så sätt kan ge fler chansen att se mer film till förmånligt pris. Detta blir ett lyft för hela Eskilstunas kulturliv och kommer gagna filmälskare i hela Sörmland oavsett om man vill se de senaste storfilmerna, kvalitetsfilm från hela världen eller klassiker från arkivet. Film är faktiskt bäst på Rio! säger **Alvin Wedstedt**, projektledare.



Nu lanserar vi en kampanj till stöd för  Rio, Eskilstunas nya kulturhus och kommande Cinevillebiograf. 

Rio i Eskilstuna blir ny Cinevillebiograf – stöd vår kampanj!

Äntligen höstlov! Vi tipsar om de bästa och mysigaste filmerna på din Cinevillebiograf.

Höstlovsbio! 🍂

Nya dokumentären _I huvudet på Bo_ av **Jon Asp** och **Mattias Nohrborg** beskriver **Bo Widerbergs** framfart under det progressiva 1960-talet, från tillvaron som författare och hårdför filmkritiker i arbetarklassens Malmö till hans storhetsdagar som omsusad och upphöjd filmskapare i Stockholm och vidare till olika dramatiska äventyr i Cannes och New York. Unikt arkivmaterial varvas med färska intervjuer med bland många andra **Stellan Skarsgård**, **Pia Degermark** och **Thommy Berggren**.

_I huvudet på Bo_ hade världspremiär i Cannes i maj och gick senare under sommaren upp på franska biografer till strålande recensioner. Och nu är den veckans film på Cineville! 

Vi har mött regissören Jon Asp för ett samtal om det första helhetsdokumentet om en av Sveriges främsta regissörer.

**Du har sagt att avstampet till filmen var att ni kände att Bo Widerberg är bortglömd. Varför tror du att det har blivit så?**

Jag tror att han är bortglömd för att han har varit död länge och att han inte var så bra på att ta hand om sitt arkiv – han hade inga människor som arbetade för hans sak, till skillnad mot Bergman och många andra. Så han är bortglömd i folklig mening, däremot så tror jag att filmkritiker och inte minst svenska filmare de senaste decennierna i allra högsta grad tagit stor inspiration från Bo. Många känner till _Mannen på taket_, men man kanske inte riktigt vet vem regissören är bakom. Det är den historien vi nu vill berätta, för vi upplever att inte bara folk i Sverige utan även cinefiler i Frankrike också vill veta vem personen bakom kameran var. Inte för att man då måste göra en annorlunda tolkning av en film, men för att det ger en dimension till. I det blir det också lättare att gå tillbaka till filmerna vilket vi har gjort, och vilket har varit en stor lust. Även om vi hade väldigt bra koll på Widerberg tidigare så är det speciellt att gå tillbaka och se om filmerna på stor duk. Man ser olika saker varje dag i flera av filmerna. 

**Var det något du blev överraskad av under arbetet med filmen?**

Vi tänkte att vi hade visst koll på honom som person, men en sak som förvånade oss lite var ljudmaterialet som förekommer i filmerna, **Sven Fahléns** upptagningar från _Kvartet Korpen_ och _Kärlek 65_ [båda 1963], där han går väldigt hårt åt. Han är rätt ung där, men har väldigt stort självförtroende och väldigt stor pondus redan då. Och när han ska gå igång där i _Kvartet Korpen_ och jobba med sina stolen locations [i Malmö] så är där människor som först stör honom väldigt mycket, som han bara vill ha bort därifrån. Men så svänger han snabbt och inser han att han kan ha nytta av de här utsatta människorna som bor i kvarteret. Det är förvånande att en person kan rymma allt det där självförtroendet fast han är så pass ny. 

Vi ville kanske inte analysera metoden så mycket, utan mer skapa en känsla om hur det var att vara på set med Bo Widerberg under hans 60-tal. Men sen ville vi också filma den mindre produktiva delen i Widerbergs karaktär, 70- och 80-talen, där han var mer närvarande som familjefar för Johan, hans fjärde son. 

**Om man inte sett något av Bo Widerberg, var tycker du man ska börja?**

_Mannen på taket_ [1976]. Det är en fängslande film som är en bra början. Så kan man direkt gå vidare till _Mannen från Mallorca_ [1984], som kanske är en minst lika bra film, och sen kan man gå tillbaka hela vägen till 60-talet efter det. 

**Har du någon personlig favorit?**

_Barnvagnen_ är en favorit, för det är en film som överraskar varje gång man ser den. _Kvarteret Korpen_ är också en fantastisk film. De kompletterar varandra: _Korpen_ som har ett väldigt gediget manus som bygger på en teaterpjäs i början, _Barnvagnen_ som nästan inte har något manus alls. _Korpen_ som är fotograferad av en studiofotograf, Limpan Lindeström, och _Barnvagnen_ som är fotad av en amatörfotograf, på ett helt annat sätt, mer fragmentariskt. Att på ett år kunna åstadkomma de två debutverken är så fängslande! Och det går hand i hand med hur svensk filmhistoria sett ut, från 60-talet och fram till idag, att det ofta är debuterna som har varit de bästa hos många – när man är så pass fri fortfarande. Det är tydligt i _Barnvagnen._ 

**Vad har han haft för betydelse för nya generationer av svenska filmare?**

När jag började läsa film i slutet av 90-talet upplevde jag att det var väldigt mycket läger och att nästan alla var i Widerberg-lägret. Inte så många på Bergmans sida, men det kan ha förändrats lite efter hans död. Från **Josef Fares** och **Lukas Moodysson** via **Mikael Marcimain** och **Gabriella Pichler** till **Ruben Östlund** och **Lisa Langseth** som båda är med i filmen. Jag tror att det i vissa fall kan handla om att skildra ett annat Sverige, det som inte alltid är i centrum. Men jag tror ännu oftare att det handlar om metod: folk som har hört om, eller varit med om, hur Bo Widerberg arbetar. Som så sent som möjligt i processen försöker vara fria och öppna för nya intryck och detaljer. För att göra film så måste du anpassa dig ganska mycket och gå igenom ganska många olika faser, och att då ha Bo Widerberg som en påminnelse i bakgrunden.

**“Vad skulle Bosse gjort?”**

Exakt. För att bevara sin integritet i den här ganska svåra branschen. Jag hoppas också att unga filmskapare ska inspireras av fantasiförmågan som han hade, och att skapa samtida filmer om akuta situationer i Sverige – så att man inte flyr de ämnen som vi har nära. 

**I huvudet på Bo har premiär idag 10 oktober och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi har mött Jon Asp, en av regissörerna bakom bioaktuella I huvudet på Bo

"Vad skulle Bosse gjort?" – Jon Asp om nya Widerberg-dokun I huvudet på Bo

De fem nya biograferna kommer att ta emot Cinevillebesökare från och med fredagen den 17 oktober. Med de nya tillskotten finns Cineville på totalt 21 biografer i tio städer – och är därmed nästan dubbelt så stort som vid lanseringen för bara ett halvår sedan.

Folkets Bio Umeå startade våren 1973, samma år som riksföreningen Folkets Bio, och är därmed en av landets äldsta lokalavdelningar. Sedan drygt tio år huserar man i kulturhuset Väven, mitt i stan.

– Vi är mycket glada att kunna erbjuda Cineville till våra besökare! Det är ett spännande koncept som stärker tillgängligheten av kvalitetsfilm och hjälper oss att sänka trösklarna för publikens väg till biografen, säger **Daniel Tollefsen Altamirano**, biografföreståndare.

Anrika Zita Folkets Bio i Stockholm är en av de biografer som var med från start, och som  fått uppleva Cineville-effekten.

– Sedan vi anslöt till Cineville har vi sett en tydlig ökning av nya besökare till Zita. Ett konkret exempel är att vi under sommaren slog publikrekord, där var femte besökare var en glad Cinevillare som för första gången upptäckte Zitas repertoar och sommarprogram. Ett fantastiskt sätt att inte bara visa upp Zita och våra filmer, utan också att få in en ny och yngre publik och fylla biostolar, säger **Johan Fogde Dias**, programansvarig.

– Så länge som jag kan minnas har pannor rynkats över sviktande publiksiffror. Cineville har på kort tid visat att publiken kommer när de erbjuds ett smidigare och billigare sätt att se film på bio. Medianåldern på Cinevillarna är 33 år, och det faktum att vi också lyckas få yngre besökare till biograferna stärker oss i vår övertygelse att abonnemangssystemet är framtidens melodi! avslutar **Katrina Mathsson**, en av initiativtagarna till Cineville i Sverige.

**Läs mer om de nya biograferna:**
[Folkets Bio Umeå](https://www.cinevillebio.se/sv-SE/biografer/folkets-bio-umea)
[Folkets Hus Kallhäll](https://www.cinevillebio.se/sv-SE/biografer/folkets-hus-kallhall)
[Iggesunds Folkets Hus](https://www.cinevillebio.se/sv-SE/biografer/iggesunds-folkets-hus)
[Lidköpings Folkets Hus](https://www.cinevillebio.se/sv-SE/biografer/lidkopings-folkets-hus)
[Skärisbiografen](https://www.cinevillebio.se/sv-SE/biografer/skarisbiografen)

Umeå, Lidköping och Skärholmen bland nytillskotten

Cineville fortsätter växa – fem nya biografer från och med 17 oktober

På psykiatrimottagningen Care prioriteras vinst över välmående och flest diagnoser ger störst utdelning. Den idealistiske och Kierkegaard-inläste psykologistudenten Johannes (spelad av Nils Wetterholm) praktiserar på Care men trivs inte med kommersen och bokar i smyg in ett brokigt gäng patienter, däribland den speedade performance-konstnären Rakel (Alva Bratt). Tillsammans bildar de The Dance Club, där de utforskar om det finns andra botemedel än diagnoser och tabletter för att lindra smärtan. 

Lisa Langseth gör äntligen film igen efter tv-succén _Kärlek & anarki_. Idag är det biopremiär för röjigt systemkritiska _The Dance Club_ som tar avstamp i en nutid där psykiatrin går på högvarv, men alla tycks må dåligt ändå.

**Hur startade projektet?**

Lisa Langseth: Jag visste att jag ville göra någonting om de här diagnoserna som kom helt plötsligt. Jag är ju så pass gammal att jag minns när de _inte_ fanns överallt. Och plötsligt kom mina barn hem och sa att den och den i klassen antagligen hade den och den diagnosen. Man pratar om sig själv och andra i termer av diagnoser vilket jag tyckte var så otroligt intressant. 

Sen växte manuset fram parallellt med intervjuer som jag gjorde med psykologer. Jag tänkte aldrig riktigt att jag gjorde research, för det gick så lätt och var så jäkla spännande och det gav mig väldigt mycket energi till manusprocessen. Min ingångspunkt var ganska öppen men det fanns så mycket kritik inifrån själva psykiatrin, från psykologerna själva, mot det här systemet, vilket var väldigt intressant och förvånande.

**Du har sagt att du ville göra en snäll film.**

Lisa: Ja, jag ville göra en snäll men arg film! (skratt) Jag ville hela tiden göra en film som ställde sig på patienternas sida. Det är så många som mår såpass dåligt idag och det är vår plikt att fråga oss varför det ser ut så. Det är det jag menar med en snäll film, att man ska känna sympati med rollfigurerna. Vi ska inte gestalta dem med förakt eller överlägsenhet utan hela tiden ställa oss på deras sida. 

Sen är det en _arg_ film i förhållande till den psykiatri som idag existerar. Hur man så lättvindigt ställer diagnoser. Det finns ju inget som kan säga att du har exakt den här diagnosen, ingenting som du kan göra rent biologiskt som du kan med halsfluss eller covid. Då är frågan hur det kommer sig att det här växer så mycket? Det var när jag förstod och fick bekräftat från otroligt många olika håll att de får betalt per utredning de gör, de här bolagen som är finansierade via regionen. De har ett ekonomiskt intresse att göra fler och fler utredningar för då tjänar de mer och mer pengar. Där någonstans blev det en arg film.

**Dansscenerna, koreograferade av Anna Vnuk, är centrala i filmen. Hur skapade ni dem?**

Lisa: Jag och Anna började prata om vad karaktärerna ville i de olika scenerna, så koreografin är skapad utifrån vad de har på hjärtat. Vad vill de med den här dansen? Och så valde vi musik utifrån karaktärerna, så musiken som de dansar till är helt olika.

Nils: Jag har dansat koreografi förut, men just den typen av process som Anna och Lisa ledde in oss i var verkligen nytt. Och dans på film – det är svårt att veta hur det ska filmas. Det är en helt annan grej än på en scen. Jag tyckte att det var oväntat att vi kom så bra överens allihopa i ensemblen. Det är en ganska speciell konstellation, men vi hade jättekul.

Alva: Vi började allting med att dansa, det blev ju vår kick-off kan man säga. Vi började i en replokal på Söder med Anna och Lisa. Och då hade vi inte ens haft kollationeringen utan det var bara rakt på dans! Jag tror att det var en väldigt bra början, att värma upp och bara köra direkt på att vara ute och dansa. Vi fick blotta oss dag ett, och det var nog jättebra. Alla hade sina små nummer och ingen är en erfaren dansare, och sen visade det sig att de mest oväntade personer kunde vissa saker.

Lisa: Det var väldigt roligt att se det här gänget, som jag tycker så otroligt mycket om, funkade ihop, för det vet man ju aldrig riktigt. Man sitter och skriver karaktärer på sin kammare och när vi castade så visste jag att jag ville att rollfigurerna skulle vara väldigt olika. Men det var först när ni alla kom in i samma rum som jag kände att ni också funkade så fint tillsammans. Det fanns en otrolig respekt för varandra i det här skådespelargänget som verkligen gjorde mitt arbete väldigt mycket roligare och lättare. 

**Lisa, din film Hotell (2013) handlar också om en omaka grupp omaka terapipatienter som ger sig ut på äventyr tillsammans. Vad är det i gruppdynamiken som du tycker är spännande att jobba med?**

Lisa: Dels är det ett sätt att bygga humor, för att det ska finnas en lätthet och en humor i att folk kommer från olika håll. Men sen tycker jag det är spännande att olika människor kan komma överens tillsammans. Det är brist på det i vår tid där allting är så otroligt polariserat åt olika håll. Att man ska tycka likadant för att kunna umgås med någon. Det alla karaktärerna har gemensamt att de är så ensamma. Alla har nått en punkt där livet inte funkar längre. Och helt plötsligt så blir de omgivna av ett av gäng som bara säger “Låter skitbra, det gör vi!”

**Nils, du spelar den idealistiske psykologstudenten Johannes. Hur hittade du fram till rollen?**

Nils: Jag tog reda på referenserna i manuset, Zygmunt Bauman och Kierkegaard som nämns ofta. Jag läste på om dem, lyssnade på Filosofiska rummet och försökte fantisera lite vad Johannes själv kanske gör när han går in i det här nörderiet. Jag  jobbade för några år sen inom socialpsykiatrin som boendestödjare i Nacka och den erfarenheten kunde jag hämta mycket från. Sen insåg jag att Johannes lyssnar på väldigt mycket ambient-musik i lurarna, så jag lyssnade jättemycket på ambient, somnade till ambient. Alla har vi ju någon gång träffat en sån här överambitiös student eller nörd, och de är ju fantastiska på sitt sätt.

**Jag är nyfiken på Rakel, som är ett slags katalysator för gruppen. Varför mår hon som hon mår?**

Alva: Jag tror att det är en människa som har blivit väldig sviken på ganska många plan och har fått skapa sin egen tillhörighet och värld kring hur hon ska hantera sig själv. Vi får ju träffa henne vid två tillfällen. I början av filmen är hon odödlig. Hon kör sitt race och hon har en teori om hur man ska leva. Och senare får vi träffa henne kanske lite mer dödlig.

**Filmen spelades in i Luleå där Nils har pluggat teater, så du fick vara ciceron på stan. Hur var det?**

Nils: Det var ju jättebra… tills det att jag upptäckte att allt som fanns när jag bodde där var stängt. Jag var ju som en gammal resebok, “10 saker du ska göra i Barcelona”. (skratt) Men det var en jätteviktig del av mitt liv som jag spenderade där uppe, så det var fint att få visa er stan. Även om oktober i Luleå inte är så trevligt, det blåser från alla håll och det är kallt. Men sista höstveckan är helt fantastisk, när allting är orange. Sen finns ju kärleksbutiken men vi hann aldrig gå dit.

Alva: Kärleksbutiken! Next question…

**The Dance Club har premiär idag 19 september och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi har mött regissören Lisa Langseth och skådespelarna Alva Bratt och Nils Wetterholm från bioaktuella The Dance Club.

“En snäll men arg film” – Lisa Langseth, Nils Wetterholm & Alva Bratt om The Dance Club

Cnema som förutom bio också huserar filmskapande och filmpedagogik är den självklara mötesplatsen för både biovänner och filmbransch i Norrköping.

– Det känns fantastiskt att ansluta oss till Cineville! Här på Cnema kan Norrköpings filmälskare nu upptäcka, utforska och njuta av ännu mer film. Tillsammans gör vi film tillgängligare och gemenskapen starkare, säger **Simona Macuh** och **Elin Bennett**, ansvariga för program & kommunikation på Cnema.

Fyrisbiografen startades 1911 och är en av Sveriges äldsta biografer som fortfarande är i drift – en unik kulturarena som bidrar till att göra Uppsala till en kulturstad.

– Vi på Fyrisbiografen är glada att kunna erbjuda Cineville – en möjlighet för våra besökare att upptäcka fler filmer, komma oftare och vara en del av vår biogemenskap, säger **Karin Magnusson**, biografföreståndare.

De fem nya biograferna kommer att ta emot Cinevillebesökare från och med fredagen den 12 september. Med de nya tillskotten finns Cineville på totalt 16 biografer i sju städer.

– Vi är otroligt glada över att stärka Cineville-familjen med fem fantastiska biografer redan i september, och det är bara början. Intresset är stort både från biograferna och publiken och vi har en väldigt spännande höst framför oss, avslutar **Katrina Mathsson**, en av initiativtagarna till Cineville i Sverige.

Vi välkomnar fem nya biografer: Cnema i Norrköping, Fyrisbiografen i Uppsala, Elektra Bio i Västerås samt Aspen och Biocafé Tellus i Stockholm. 

Cineville växer! Fem nya biografer från och med 12 september

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, så är du alltid först med att få de senaste nyheterna från oss!

Cinevilles nyhetsbrev


Alex (spelad av Josef Kersh) har alltid fått hålla ordning på sin impulsive lillebror Robin (Rio Svensson) och sin våldsamma pappa (Torkel Peterson) som varit militär men nu supit sönder sig. När Alex träffar Ines (Adja Sise Stenson) får han en glimt av allt han missat: kärlek, intimitet, tonårsliv. Men när Alex förlorar sig i Ines hamnar lillebror Robin i fritt fall och dras mot mörka och våldsamma krafter. 

_Kevlarsjäl_ (biopremiär idag 22 augusti) är ett kraftfullt och välspelat drama med absolut tonträff i regi och manus (av Pelle Rådström). Josef Kersh har tidigare gjort en liten roll i Netflix-serien _I dina händer_ (2024), medan Rio Svensson är helt ny. Båda gör långfilmsdebut i _Kevlarsjäl_ – och imponerar stort.

**Rio, Stämmer det att du är döpt efter Rio Ferdinand?**

Stämmer. Min pappa är ett stort United-fan. Så han döpte min syster till Alexia i mellannamn, efter Alex Ferguson. Det fick inte min morsa reda på förrän typ sex månader efter att vi hade döpt henne. Innan dess ljög han och sa bara att det var ett fint namn.

Maria: Du missar ju till och med galapremiären ikväll eftersom det är fotbollsmatch!

**Rio, hur var det att som helt oprövad gå in i en roll? Jag läste att ni hade övningar före inspelningen?**

Ja, vi hade workshop i flera dagar. Det var jätteroligt och jättelärorikt. Jag fick träffa alla skådespelare och Maria och regiassistenten Marcus [Carlsson] i flera dagar. Många gånger var det jag Maria, Josef och Torkel som gick runt utomhus, i offentliga miljöer och spela devåra roller, freestylade. Det var speciellt. Jag har aldrig gjort någonting liknande förut, aldrig ens tänkt på att skådespela innan. Det var såklart svårt som fjortonåring att slängas in i en vuxenmiljö, men väldigt roligt. 

**Hur är Maria som regissör?**

Rio: Fantastiskt, fantastisk. Men... jag är helt ärlig. Det är så mycket omtagningar så det är helt stört. 

Maria: (skrattar)

Rio: Jag fattar ju att det ska bli bra och allting men det finns en scen när jag skulle skrika högt. Och jag klarade  av att skrika typ fyra gånger... sen kunde jag inte mer. Men Maria bara: en till, kom igen, en till! Men jag kan inte mer, det går inte, jag får inte ut mer i rösten. 

Josef: Det är min favoritscen i hela filmen. Du gjorde den skitbra.

Rio: Tack så jättemycket. Maria var var jättefin med oss två, med alla skådespelare. Otroligt bra. Men…

Maria: …men krävande. Det är så det ska vara. Jag är krävande, men kärleksfull! (skratt)

**Har ni själva syskon så att ni kan känna igen den här dynamiken mellan två bröder?**

Josef: Jag har fyra bröder. En lillebrorsa som är ett år yngre. Han och jag har tagit ansvar för varandra, och mina storbröder har tagit ansvar för mig och lillebrorsan mycket. Inte menat att farsan och morsan har varit borta, men vi har känt en skyldighet att ta hand om varandra. Prata med varandra. Och se varandra. Så det tror jag har bidragit till vem Alex blev.

**Alex i filmen har ett otroligt stark band till Robin. Tror du att bandet mellan två syskon är det starkaste bandet mellan två människor?**

Definitivt. Jag och min lillebror är ju bästa kompisar. Det finns inget i hela världen som är viktigare för mig än han. Han är en del av mig.

**Har han sett filmen?**

Ja, han var på premiären [på Göteborgs filmfestival]. Han grät. Det är svårt att få honom att gråta, men det lyckades. Så han satt där på Draken och torkade tårarna, och sa att den var bra. Mer än så behöver man inte.

**Det händer rätt tunga saker i filmen  som kan vara svåra att ta till sig. Hur jobbade ni för att den inte skulle bli för mörk?**

Maria: Vi har tänkt väldigt mycket på det när vi har jobbat med manus. Det har varit jätteviktigt att försöka få in humor där det går. Karaktären Zaki [spelad av Lezan Amen] finns mycket där av den anledningen, för att lätta upp. Och sen har målet med filmen varit att berätta om de här unga killarna, men med en väldigt kärleksfull, varm, humanistisk blick. Så att det ska finnas ett ljus och ett hopp hela tiden. Annars går det inte att ta till sig det mörka. Det har vi försökt i fotot [av Josua Enblom] också. Jobbat med ganska mycket färg, för att göra det poetiskt som en kontrast till det hårda och realistiska, så att det finns en dynamik.

**Filmen är döpt efter Kents låt _Kevlarsjäl_ och jag vet att du Maria är ett stort Kent-fan. Var låten utgångspunkten för filmen?**

Maria: Nej, men det gick hand i hand. Den har inspirerat och funnits där från början. Jag vet inte hur, men det känns som att den har varit där hela tiden, både i känsla och tematik. 

**Rio och Josef, hade ni koll på Kent innan filmen?**

Rio: Ja, de är ju från Eskilstuna och det är jag också. Så jag har haft koll. De är bland det mest kända som har kommit från Eskilstuna. Förutom kanske Sebastian Larsson.

Maria: Men Kent är störst! Det är roligt att de har hittat en ny publik. När vi spelade in filmen under 2023 så var de inte stora bland ungdomar. Men sen när vi var i post så märkte vi att oj, nu har de blivit stora genom TikTok. Jag hade två olika versioner på trailern som jag testade hos en gymnasieklass för att se vad som funkade bäst. Min jämnåriga vänner hade sagt “Ska ni verkligen ha den här låten i trailern, är inte det lite mossigt?” Jag svarade att de är jättestora hos kids. Och när jag var ute hos klassen fick jag bevis på det, de gick ingång på att en Kent-låt var med i filmen. Så det var roligt.

**Kevlarsjäl har biopremiär idag 22 augusti och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi mötte regissören Maria Eriksson-Hecht och skådespelarna Rio Svensson och Josef Kersh från premiäraktuella dramat Kevlarsjäl.

Kevlarsjäl – intervju med Maria Eriksson-Hecht, Josef Kersh & Rio Svensson

Program söndag 24 augusti:

**BIO SKANDIA** (Stockholm)

16:00 – Mingel, fika och bridgespel i foajén i samarbete med Bridgeklubben S:t Erik. Här kan du prova på att spela bridge! Nybörjare och nyfikna är varmt välkomna!

18:00 – Filmvisning: _Bridgespelerskorna_ (82 min)

Efter filmen – Panelsamtal lett av journalisten **Stina Dabrowski** med medverkande från filmen på scen.

**PANORA** (Malmö) och **KINO** (Lund)

18:00 – Filmvisning: _Bridgespelerskorna_ (82 min)

Efter filmen: panelsamtalet livesänds på biografen.

Varmt välkomna!

Om filmen:

De kom till Sverige tillsammans efter att som tonåringar ha överlevt ofattbara grymheter i Auschwitz. Sedan dess har de hållit ihop och levt ett helt liv i Sverige. De är nu bland de sista i världen som kan vittna om vad som hände i Europa under 40-talet och deras nära vill gärna prata om det innan det är för sent. Samtidigt händer nya saker i världen som får plågsamma minnen att bubbla upp till ytan. Alternativ för Tyskland når valframgångar, ett fruktansvärt terrordåd sker i Israel och bilder på ett ofattbart lidande kablas ut från Gaza. 

I en polariserad värld lyckas *Bridgespelerskorna* både bära vittnesmål om en komplex samtid och berätta om vänskapen mellan fyra passionerade kortspelare. 

En film av **Alberto Herskovits** och **Bengt Bok**. Biopremiär 29 augusti.

Välkommen på en exklusiv förhandsvisning av nya dokumentären Bridgespelerskorna med livesamtal på Bio Skandia, Kino och Panora, söndag 24 augusti.

Bridgespelerskorna – förhandsvisning med livesamtal

_The Ugly Stepsister_ är en blodig, humoristisk och spännande twist på Askungen med hennes styvsyster i centrum. **Emilie Blichfeldts** debutfilm som blev en snackis efter festivalvisningar i Sundance och Berlin bjuder på hisnande body horror och är ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. I rollerna ser vi Lea Myren, Isac Calmroth, Thea Sofie Loch Næss, Adam Lundgren, Malte Gårdinger och Ane Dahl Torp.

Den 26 maj bjuder vi alla Cineville-medlemmar på en exklusiv förhandsvisning! 

[Panora i Malmö kl 18:00](https://panora.se/filmer/the-ugly-stepsister/)
[Kino i Lund kl 20:00](https://kino.nu/the-ugly-stepsister)
[Zita Folkets Bio i Stockholm kl 20:00](https://zita.se/the-ugly-stepsister)

Hämta din biljett i kassan på biografen tidigast 90 min före filmstart.

[Skaffa ditt Cineville-kort här](https://mitt.cinevillebio.se/sv/order)!

_The Ugly Stepsister_ har biopremiär 13 juni. Tack till Scanbox Entertainment!

Måndagen den 26 maj bjuder vi alla Cineville-medlemmar på en exklusiv förhandsvisning av The Ugly Stepsister i Malmö, Lund och Stockholm.