Mecenaten – Julia Thelin, Carla Sehn och Maxwell Cunningham om maktspel, påskägg och panikskrattanfall

En städerska (Carla Sehn) fantiserar om ett mer spännande liv. En kväll lurar hon in sig på en glassig vernissagefest där hon träffar två konststuderande med stora drömmar (Maxwell Cunningham och Lucas Lynggaard Tønnesen) som extraknäcker som cateringpersonal. Städerskan utger sig för att vara en framgångsrik konstmecenat och bjuder med killarna till sin arbetsgivares tomma lyxvilla vid stranden. Berusad av den nyvunna maktpositionen låter hon sig dras allt djupare in i bluffen allteftersom natten fortskrider – men den till synes oskyldiga leken eskalerar snabbt och riskerar att få allvarliga konsekvenser.

Där har ni premissen för Julia Thelins långfilmsdebut Mecenaten som är Veckans film på Cineville! Vi träffade Julia tillsammans med skådespelarna Carla Sehn och Maxwell Cunningham inför premiären.

Hur fick du idén till filmen?

Julia: Jag kände mig nyfiken på konstvärlden. Men också rädd – om man inte är någon så bryr sig ingen om en. Jag var också fascinerad av känslan av att ljuga om sin identitet för att växa lite som person, och när de två sakerna kombinerades så fick jag idén.

Varför konstvärlden? Har den starkare hierarkier än andra världar?

Julia: Världen är orättvis och konstvärlden är det i allra högsta grad. Det spelar så otroligt mycket roll vad någon säger att någonting är värt. Om inte någon redan har uttalat sig så vågar ingen annan säga vad de tycker. Därför blir det så kraftfullt med någon som kliver in och säger “Jag är det här” och definierar sig själv.

"Fake it till you make it" sägs det. Tror ni man kan komma väldigt långt bara genom att ha ett otroligt självförtroende och bluffa sig fram?

Julia: Absolut.

Carla: Det finns ett negativt sätt att se på det, som Trump som lyckades fejka sig till makten. Men ett trevligt sätt att se på det är att man ger sig själv någon form av publik som hejar på, när man kanske inte vågar göra saker. Jag har fejkat till you make it varje dag!

Maxwell: Konstbranschen är lite lik skådespelarbranschen på så sätt att det är relativt omeritokratiskt. Det handlar väldigt mycket om vad andra tycker. Det finns något fint i att självutnämna sig: “Jag är skådespelare”. Jag sa så när jag hade ett helt annat yrke. Samma sak gäller konstnärer och vi har pratat mycket om det. När blir man konstnär? Är det när du först börjar måla? Är det när du går på konstskola? Är det när en gallerist eller en mecenat berättar hur duktig du är och hänger ut dig i ett galleri? Är man först konstnär när andra börjar kalla en för konstnär?

Carla: Tillhör man konstnärssläktet? Finns det ett gäng på jorden som är konstnärer? Har de alltid varit det? Är de bara det? Går de omkring och är konstnärer? Driver de någon form av samhällssjäl åt olika håll? Patti Smith pratade om det , att hon redan som barn sa "I want to be an artist."

Julia: För att man ska kunna skapa någonting så behöver man skapa ett rum i sig själv, ett fantasirum. Huvudkaraktären skapar sig i det rummet där hon kan vara den hon ser sig själv som och prova hur det känns. När jag skrev filmen tänkte mycket på att hon ljuger – får man verkligen göra det? Men jag pushade mig själv i att det är i filmen och i en biograf vi ska få uppleva det. Det är det konst och kultur är så bra på att göra, att vi får uppleva någonting som vi inte vill gå ut på gatorna och göra.

Huvudpersonen har inget namn, hon heter bara Kvinnan i eftertexterna?

Carla: Namnlös. Bara det är en symbolik. Jag har fått så många frågor om varför hon handlar som hon gör. Men för mig är hon en person som äntligen tar rätten över sitt egna liv. En namnlös person som är väldigt osynlig för de flesta och underprivilegierad på en massa olika sätt. Och för en dag så känner hon kanske: Nej nu vill jag bara leva utefter mitt begär, mina lustar, eller vad jag tycker konst är. Varför är det så provocerande? Hon har ju också blivit fråntagen massor i sitt liv – borde inte det vara lika provocerande som att hon skrider in och tar någon annans roll?

Julia: Hon är namnlös men hon blir till genom de här blickarna från killarna på henne. Och att hon också får erövra genom att gå emot rädslorna i sig själv, för jag tror ändå att hon är lite nervös. Den har jag jobbat jättemycket med och det var därför jag kände att det bara är Carla som kan spela den här rollen, för hon fattar balansen mellan lek och förbjuden maktutövning och manipulation. Det krävs att alla går med på leken, annars skulle de aldrig tagit sig så här långt.

Maxwell: Det är som den kända anekdoten: Hur spelar man kungen i Hamlet? Man spelar inte kungen i Hamlet – alla andra i Hamlet behandlar en som kungen. Jag tror inte att Carlas karaktär uppfattar hur man är en konstmecenat, men hon förstår det i hur vi behandlar henne som konstmecenat.

Din rollfigur är den lite försiktigare av de två killarna?

Maxwell: Ja. Jag känner igen mig väldigt mycket i hans passion och naiva ambition. Jag har själv varit någon som har velat kunna kalla mig själv för skådespelare, och när det har dykt upp människor i mitt liv som har kommit med löftet av att ordna det eller fixa det så har jag verkligen varit blind och följt efter dem. Speciellt när man var yngre, det är precis som att man blir blind av kärlek. Så när jag läste manuset såg jag det väldigt tydligt och kände verkligen att jag ville försöka gestalta det här.

En central scen i filmen (utan att spoila något) är ett kladdigt performance med blå målarfärg. Hur var det att spela in den?

Carla: Vi hade repat den med en koreograf och Julia för att hitta rätt nyans, under en längre tid. Sen när vi väl körde hade vi inte jättemycket tid, kanske en halv dag, för att naila scenen. Och det var lite strul med färgen för den började mögla och jäsa….

Julia: Den luktade väldigt äckligt.

Carla: Den luktade riktigt äckligt som en yoghurt och grejer. [skratt] Men det var så vackert att se de här tre karaktärerna som på något sätt gav varandra tillåtelse vara konstnärer eller tycka saker om konst.

Julia: Det var också svårt att repa, hur kommer det kännas att smeta in sig med kall, kladdig färg? Det kommer du bara veta när du gör det… Om man gillar konst eller om man tror sig veta någonting om konst, eller om man är rädd för konst, så finns det en massa påskägg i filmen man kan kolla efter. Referenser som jag har haft väldigt kul med – filmen pratar mycket med andra konstnärer. Det var något jag fick med mig från att göra research: man refererar till andra och det är inget konstigt med det. Det tyckte jag var frigörande, istället för att "nu ska jag läsa en manusbok och sen ska jag börja skriva treaktsstrukturen".

Carla: Jag kom in från att ha gjort Halva Malmö-projektet, som var av en helt annan karaktär. Det var väldigt befriande att få kliva in i den här kvinnan, som var totala motsatsen till den andra. Jag tror att jag behövde den befrielsen, att rensa ut hela den andra upplevelsen och kliva in i den här.

Maxwell: Jag vill bara klämma in att den där scenen är väldigt tyst, men personligen måste jag bara säga att jag aldrig har haft så kul när jag spelat in en scen. [skratt] Alltså jag fick ett panikskrattsanfall. Jag skrattade helt okontrollerat. Och du var ju tvungen att klippa bort allting... Jag har aldrig känt mig så barnslig, det var som att jag hade tagit alla droger som fanns och bara släppt alla idéer om vad man ska göra.

Vad vill ni att publiken ska prata om när de lämnar biografen?

Julia: Jag tror generellt att den mår ganska bra av att prata om, om man nu gillar att prata om filmen man precis har sett. Det jag vill skicka med är en känsla av befrielse. Att man blir av med lite tunga, dömande blickar på sig själv och sitt eget sätt att tänka och känna. Så förhoppningsvis är det en bitterljuv känsla av frihet.

Carla: Jag håller med och hakar på att även om det är förbjudet att stjäla någon annans identitet så skulle det också vara lite inspirerande för alla människor att hitta nya sidor av sig själva och våga leva. Man lever en gång, let's have fun.

Maxwell: Jag älskar det där.

Julia: Let's have fun!

Mecenaten har premiär idag 20 mars och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!