“En snäll men arg film” – Lisa Langseth, Nils Wetterholm & Alva Bratt om The Dance Club

På psykiatrimottagningen Care prioriteras vinst över välmående och flest diagnoser ger störst utdelning. Den idealistiske och Kierkegaard-inläste psykologistudenten Johannes (spelad av Nils Wetterholm) praktiserar på Care men trivs inte med kommersen och bokar i smyg in ett brokigt gäng patienter, däribland den speedade performance-konstnären Rakel (Alva Bratt). Tillsammans bildar de The Dance Club, där de utforskar om det finns andra botemedel än diagnoser och tabletter för att lindra smärtan.

Lisa Langseth gör äntligen film igen efter tv-succén Kärlek & anarki. Idag är det biopremiär för röjigt systemkritiska The Dance Club som tar avstamp i en nutid där psykiatrin går på högvarv, men alla tycks må dåligt ändå.

Hur startade projektet?

Lisa Langseth: Jag visste att jag ville göra någonting om de här diagnoserna som kom helt plötsligt. Jag är ju så pass gammal att jag minns när de inte fanns överallt. Och plötsligt kom mina barn hem och sa att den och den i klassen antagligen hade den och den diagnosen. Man pratar om sig själv och andra i termer av diagnoser vilket jag tyckte var så otroligt intressant.

Sen växte manuset fram parallellt med intervjuer som jag gjorde med psykologer. Jag tänkte aldrig riktigt att jag gjorde research, för det gick så lätt och var så jäkla spännande och det gav mig väldigt mycket energi till manusprocessen. Min ingångspunkt var ganska öppen men det fanns så mycket kritik inifrån själva psykiatrin, från psykologerna själva, mot det här systemet, vilket var väldigt intressant och förvånande.

Du har sagt att du ville göra en snäll film.

Lisa: Ja, jag ville göra en snäll men arg film! (skratt) Jag ville hela tiden göra en film som ställde sig på patienternas sida. Det är så många som mår såpass dåligt idag och det är vår plikt att fråga oss varför det ser ut så. Det är det jag menar med en snäll film, att man ska känna sympati med rollfigurerna. Vi ska inte gestalta dem med förakt eller överlägsenhet utan hela tiden ställa oss på deras sida.

Sen är det en arg film i förhållande till den psykiatri som idag existerar. Hur man så lättvindigt ställer diagnoser. Det finns ju inget som kan säga att du har exakt den här diagnosen, ingenting som du kan göra rent biologiskt som du kan med halsfluss eller covid. Då är frågan hur det kommer sig att det här växer så mycket? Det var när jag förstod och fick bekräftat från otroligt många olika håll att de får betalt per utredning de gör, de här bolagen som är finansierade via regionen. De har ett ekonomiskt intresse att göra fler och fler utredningar för då tjänar de mer och mer pengar. Där någonstans blev det en arg film.

Dansscenerna, koreograferade av Anna Vnuk, är centrala i filmen. Hur skapade ni dem?

Lisa: Jag och Anna började prata om vad karaktärerna ville i de olika scenerna, så koreografin är skapad utifrån vad de har på hjärtat. Vad vill de med den här dansen? Och så valde vi musik utifrån karaktärerna, så musiken som de dansar till är helt olika.

Nils: Jag har dansat koreografi förut, men just den typen av process som Anna och Lisa ledde in oss i var verkligen nytt. Och dans på film – det är svårt att veta hur det ska filmas. Det är en helt annan grej än på en scen. Jag tyckte att det var oväntat att vi kom så bra överens allihopa i ensemblen. Det är en ganska speciell konstellation, men vi hade jättekul.

Alva: Vi började allting med att dansa, det blev ju vår kick-off kan man säga. Vi började i en replokal på Söder med Anna och Lisa. Och då hade vi inte ens haft kollationeringen utan det var bara rakt på dans! Jag tror att det var en väldigt bra början, att värma upp och bara köra direkt på att vara ute och dansa. Vi fick blotta oss dag ett, och det var nog jättebra. Alla hade sina små nummer och ingen är en erfaren dansare, och sen visade det sig att de mest oväntade personer kunde vissa saker.

Lisa: Det var väldigt roligt att se det här gänget, som jag tycker så otroligt mycket om, funkade ihop, för det vet man ju aldrig riktigt. Man sitter och skriver karaktärer på sin kammare och när vi castade så visste jag att jag ville att rollfigurerna skulle vara väldigt olika. Men det var först när ni alla kom in i samma rum som jag kände att ni också funkade så fint tillsammans. Det fanns en otrolig respekt för varandra i det här skådespelargänget som verkligen gjorde mitt arbete väldigt mycket roligare och lättare.

Lisa, din film Hotell (2013) handlar också om en omaka grupp omaka terapipatienter som ger sig ut på äventyr tillsammans. Vad är det i gruppdynamiken som du tycker är spännande att jobba med?

Lisa: Dels är det ett sätt att bygga humor, för att det ska finnas en lätthet och en humor i att folk kommer från olika håll. Men sen tycker jag det är spännande att olika människor kan komma överens tillsammans. Det är brist på det i vår tid där allting är så otroligt polariserat åt olika håll. Att man ska tycka likadant för att kunna umgås med någon. Det alla karaktärerna har gemensamt att de är så ensamma. Alla har nått en punkt där livet inte funkar längre. Och helt plötsligt så blir de omgivna av ett av gäng som bara säger “Låter skitbra, det gör vi!”

Nils, du spelar den idealistiske psykologstudenten Johannes. Hur hittade du fram till rollen?

Nils: Jag tog reda på referenserna i manuset, Zygmunt Bauman och Kierkegaard som nämns ofta. Jag läste på om dem, lyssnade på Filosofiska rummet och försökte fantisera lite vad Johannes själv kanske gör när han går in i det här nörderiet. Jag jobbade för några år sen inom socialpsykiatrin som boendestödjare i Nacka och den erfarenheten kunde jag hämta mycket från. Sen insåg jag att Johannes lyssnar på väldigt mycket ambient-musik i lurarna, så jag lyssnade jättemycket på ambient, somnade till ambient. Alla har vi ju någon gång träffat en sån här överambitiös student eller nörd, och de är ju fantastiska på sitt sätt.

Jag är nyfiken på Rakel, som är ett slags katalysator för gruppen. Varför mår hon som hon mår?

Alva: Jag tror att det är en människa som har blivit väldig sviken på ganska många plan och har fått skapa sin egen tillhörighet och värld kring hur hon ska hantera sig själv. Vi får ju träffa henne vid två tillfällen. I början av filmen är hon odödlig. Hon kör sitt race och hon har en teori om hur man ska leva. Och senare får vi träffa henne kanske lite mer dödlig.

Filmen spelades in i Luleå där Nils har pluggat teater, så du fick vara ciceron på stan. Hur var det?

Nils: Det var ju jättebra… tills det att jag upptäckte att allt som fanns när jag bodde där var stängt. Jag var ju som en gammal resebok, “10 saker du ska göra i Barcelona”. (skratt) Men det var en jätteviktig del av mitt liv som jag spenderade där uppe, så det var fint att få visa er stan. Även om oktober i Luleå inte är så trevligt, det blåser från alla håll och det är kallt. Men sista höstveckan är helt fantastisk, när allting är orange. Sen finns ju kärleksbutiken men vi hann aldrig gå dit.

Alva: Kärleksbutiken! Next question…

The Dance Club har premiär idag 19 september och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!