Bioaktuella Orenda är finska regissören Pirjo Honkasalos återkomst till bioduken efter tio år. På en vindpinad ö möts två viljestarka kvinnor: den rastlösa operasångerskan Nora (Alma Pöysti) och den temperamentsfulla prästen Natalia (spelad av Pirkko Saisio, som också skrivit filmens manus). De plågas båda av skuld över en avliden man vars minne binder dem samman.
Orenda är en poetisk och surrealistisk saga med ekon av Bergman och Tarkovskij, och Alma Pöysti gör ännu en stark rollinsats. Vi träffade henne i Stockholm i samband med sverigepremiären!
Det här är ditt första samarbete med Pirjo Honkasalo. Hur var det att jobba med henne?
Helt fantastiskt. Hon är ju en legend inom finsk film. Det är liksom Aki Kaurismäki och Pirjo Honkasalo! Hon har gjort film i ungefär 50 år nu, och var Finlands första kvinnliga filmfotograf, utöver att hon också är regissör. Den blicken hon har på människan är så rik. Den är också sträng, kompromisslös, men med stor mänsklighet. Det var väldigt, väldigt fint och jag har lärt mig så mycket.
Något specifikt du har lärt dig?
Nu för tiden går jag omkring och ser reflektioner överallt (skratt). På ett sätt som jag inte gjorde tidigare. Om man står och tittar på till exempel ett hav bredvid henne… det hon ser är så otroligt mycket nyanser och dimensioner och reflektioner. Det var någonting som lite vaknade till i mig. Nu går jag och försöker hitta reflektioner i min omgivning!
Skådeplatsen för Orenda är en karg skärgårdsö, berätta om den?
Det är inspelat på två öar, dels Jurmo som ligger väldigt långt ute i den åboländska skärgården, en vindpiskad ö nästan helt utan skog. Och så Osmussaare som är Estlands nordligaste ö, med kalkstensstränder. Jag har aldrig sett något liknande. De här två öarna blev filmens ö, och de gav oss presenter varje dag som man fick förvalta. Det var väldigt svårt att kontrollera omständigheterna, bara att gilla läget. En dag kom det en dimbank över Osmussaare. Vi visste att det här håller i sig en halvtimme och nu måste vi göra den här scenen, den här presenten kommer aldrig på nytt. Det blev visuellt helt fantastiskt – en scen när en pojke bränner upp ett stort bål på stranden. Det var väldigt speciellt.
Hur var det att jobba med Pirkko Saisio, som också skrivit filmens manus?
Ja, där är ju en annan legend alltså. Hon är författare, dramatiker, regissör och skådespelare och en helt underbar person. Vi fann varandra väldigt snabbt. De här rollerna har liksom sina duster och de är inte särskilt trevliga mot varandra. Men vi har skrattat väldigt, väldigt mycket också mellan tagningarna. Det var också väldigt praktiskt att spela mot manusförfattaren för då kunde man säga, hej nu har jag en fråga till författaren: hur är det med det här nu? Och då kunde vi fundera på det tillsammans. Särskilt när det är en så generös person som Pirkko Saisio som är nyfiken på vad alla andra kommer med till manuset.
Berätta om din rollfigur, Nora. Vem är hon?
Hon är operasångerska och “nästan änka” som hon säger (skratt). Personen vi möter i början på filmen är en mycket tillknäppt människa, med ett enormt pansar på, och inte särskilt sympatisk. Hon bär på en stor smärta och en stor sorg. Men så småningom när man känner henne och vad det är hon bär på så kanske man förstår varför hon behöver ha alla de här skyddsmurarna som är så välbyggda.
Filmen skildrar två kvinnor, något vi inte direkt ser varje dag på bioduken – berätta om relationen som växer fram mellan dem?
Det är sant, det här är en ovanlig relation att se på film. De här två, den äldre kvinnan och operasångerskan, de tycker verkligen inte särskilt mycket om varandra i början. De provocerar nog varandra ordentligt, men inser väl också att de behöver varandra på något sätt, att de kan hjälpa varandra. Och småningom börjar de tycka om varandra, till och med.
Det är så otroligt befriande att få spela någonting som inte jagar efter trender, eller att vara aktuellt. Eller att få vara kvinna och det inte handlar om män eller sex. Det här är ju en sån film som handlar om någon sorts grundexistens, som vi alla på våra alla egna sätt står inför. Och vad gör man när man har kört fast i livet, vilket de här två har gjort? Och på vilka sätt man kanske kan och behöver be om hjälp, för att komma vidare.
Du har också en mindre roll, i Jon Blåheds bioaktuella Rörelser, om hur den kontroversiella Korpelarörelsen växte sig stark i Tornedalen på 1930-talet. Berätta om Lisa, som du spelar?
Lisa lever i en torparfamilj, som inte har mycket. Men de blir också fångade av den här rörelsen och allt fint och vackert som utlovas kring att det ska komma ett kristallskepp och hämta dem till paradiset, på en viss dag, vid ett visst klockslag. Och det familjen gör är att de bränner upp allt vad de äger och har. Och så går de ut på isen och väntar på skeppet. Nu har jag säkert spoilat någonting! (skratt)
Jag har funderat mycket på vad det är som driver en människa att göra någonting så dramatiskt. Men det måste ju vara så att de livet faktiskt är så tungt och grått och hemskt varje dag, så när någon kommer och lovar dig ett alternativ så är du beredd att gå så här långt. För att tron blir så stark på att det här kommer att ske.
Hur är Jon Blåhed att jobba med som regissör?
Oj, han är så fin! Han är väldigt lyhörd, väldigt fokuserad. Ingen sån här spretig och bubblig person direkt. Han har den där norrländska tystnaden. Men det funderar ju bra med oss finnar... vi förstår att uppskatta en god tystnad. Det var väldigt mödolöst att jobba tillsammans. Det är kanske en lite svårberättad historia eftersom det har varit lite tabu i Tornedalen att prata om Korpelarörelsen. Det krävs ett visst mod att faktiskt få till det och att få till rätt story eller vinkel på det utan att det blir snaskigt. Men jag tycker det här har blivit en otroligt stark film.
Båda filmerna visas på flera Cineville-biografer. Klicka nedan för att se visningstider!
