Den tysta trilogin – Juho Kuosmanen om stumfilmens kraft och konsten att trilla av stolen

Den finska regissören och manusförfattaren Juho Kuosmanen slog igenom stort med sin första långfilm, boxningsdramat Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, som belönades med Un certain regard-priset i Cannes 2016. Uppföljaren Kupe nr. 6 (2021) vann Grand Prix i Cannes och blev shortlistad för en Oscar för Bästa internationella film.

Nu är Juho Kuosmanen tillbaka med Den tysta trilogin, som består av tre kortfilmer: Romu-Mattila and a Beautiful Woman, om en ensam man som blir vräkt från sitt hem av kommunen och ger sig ut på jakt efter ett nytt liv; The Moonshiners, om ett utblottat par som börjar bränna hemma men hamnar i trubbel; och avslutande A Planet Far Away om två fyrvaktare med en kärlek starkare än döden. Alla tre är stumfilmer, svartvita med textskyltar, och med specialskriven musik av stumfilmsorkestern Ykspihlajan Kino-Orkesteri. Samma skådespelare återkommer, liksom en kärv men kärleksfull blick på existenser i samhällets utkant. Kolsvart humor med värme – ett kargt men ömsint deadpan-universum som vänner av Kaurismäki (som också är medproducent) nog kan känna igen sig i.

Vi träffade Juho Kusomanen när han gjorde ett Stockholmsbesök i samband med den svenska biopremiären!

När började ditt intresse för stumfilm?

Det kom nog i början av 2000-talet när jag började se mer film och började gå på festivaler med liveband – det var avgörande. Jag minns särskilt när jag var på Midnight Sun Film Festival i Sodankylä 2007 och de visade Safety Last [1923] av Harold Lloyd. Det satt en kvinna framför mig och hon skrattade så mycket och vaggade så mycket i sin stol att stolen välte, och hon hamnade under den – stolen låg ovanpå henne. Raderna var ganska trånga, så vi var tvungna att hjälpa henne upp. Då tänkte jag: "Jag har sett många roliga komedier på bio, men jag har aldrig sett någon skratta så mycket att de ramlar ur stolen."

Är det där kraften i stumfilm, att även 100 år gamla filmer kan väcka sådana reaktioner?

Ja, det tror jag. Särskilt stumfilm med liveband, som är något helt annat – otroligt kraftfullt. Innan jag såg en sådan visning förstod jag inte stumfilmens fulla kraft. Men när jag började se dem med liveorkestrar tänkte jag: "Wow, det är såhär det ska kännas." Det är också magiskt att se ljuden skapas live på scen i takt med filmen. Och eftersom många stumfilmer är naiva och melodramatiska, så släpper publiken sin kritiska blick och blir inbjuden till lek. Det är kul att se vuxna människor skratta åt någon som ramlar – sånt händer inte i moderna filmer där vi ifrågasätter stil och budskap mer.

Den andra filmen i trilogin, The Moonshiners , är en remake på den äldsta finska stumfilmen med samma namn. Berätta om den?

När vi visade Romu-Mattila and a Beautiful Woman på Midnight Sun blev vi ombedda att göra en remake av den första finska filmen inför 110-årsjubileet 2017. Den ursprungliga filmen är förlorad – ingen har sett den. Men vi kunde läsa om handlingen i gamla tidningar, så vi hade stor konstnärlig frihet. Vissa element är från originalfilmen, men vår version är mer som en fri tolkning, där de två hembrännarna är barnen till huvudpersonen i den första filmen.

Ni har ändå behållit flera scener med folk som drattar på ändan isen – vilket är väldigt roligt även efter 100 år! Finns det många finska stumfilmer kvar?

Inte så många. Det finns några filmer och filmfragment. Förr i tiden brydde sig ingen om att bevara dem – de visades på bio och sedan kastades de. Jag minns att jag såg Mauritz Stillers Johan [1921], som är baserad på en finsk roman. Men vi har inget som Victor Sjöström – inte ens de filmer vi har kvar är särskilt bra, så de visas sällan. (skratt)

Den sista filmen A Planet Far Away är den nyaste, inspelad 2023. Planerade du hela tiden att det skulle bli en trilogi?

Ja, efter The Moonshiners visade vi de två första tillsammans, men de var bara 40–45 minuter totalt. Det kändes som en konstig längd för en trilogi. Jag var också missnöjd med slutet på Moonshiners, så jag ville göra en tredje film med starkare avslut. Jag gillar att göra de här filmerna – långfilmer är seriösa, med mycket press, pengar och folk. Här får jag leka. Efter att ha sett de två första flera gånger kände jag: vi behöver en trilogi.

De tre filmerna hänger ihop, men ganska löst?

Ja, de har samma attityd. Vissa skådespelare återkommer i olika roller. Jag blev särskilt förtjust i Jaana Paananen, som hade en liten roll i första filmen, en större roll i andra, och sen fick huvudrollen i den tredje. Hon är otroligt rolig och karismatisk – hennes ansikte, hennes minspel... små gester som får stort genomslag. Hon får skina i den sista filmen.

Är de professionella skådespelare?

Vissa småroller är professionella, men inte huvudrollerna. Seppo Mattila i första filmen spelar sin egen historia. Jaana känner jag sedan tidigare, vi är från samma stad, hon är aktiv i amatörteater. Juha Hurme i andra filmen är teaterregissör och författare. Jag tycker det funkar bättre med icke-professionella i dessa filmer – det handlar mer om närvaro, utseende och blickar än om dialog.

Filmerna ser slitna och repiga ut, är det äkta?

Ja. De två första filmades helt med en gammal Bolex-kamera med vev. Den sista är mestadels 35mm, med några effektbilder från iPhone. Vi använde Kodak Tri-X, en reversalfilm. När man laddar och filmar slits filmen – det blir repor och damm. Jag klippte filmerna på ett Steenbeck-klippbord, tejpade ihop dem – inte särskilt varsamt. Projektorn bidrog också till fler repor. De två första filmerna gjordes helt analogt, och vi scannade dem först när de var så slitna att de inte gick att visa längre.

Filmerna känns som de utspelar sig i nåt slags tidigt 1900-tal, samtidigt som det finns moderna detaljer som bryter illusionen. Var det ett medvetet val?

Ja, det var en del av leken. Samtidigt som jag gjorde den första filmen, förberedde jag min långfilmsdebut – en boxningsfilm från 1962, där allt skulle vara historiskt korrekt. Men i Den tysta trilogin brydde jag mig inte – jag ville blanda allt, inga specifika tidsepoker. Vi valde platser med gammaldags känsla, men det finns moderna bilar, blandade kläder. En anledning var att vi inte hade budget för kostym, men det kändes aldrig nödvändigt. Det var skönt att bryta illusionen ibland – som med ett GPS-skämt i sista filmen eller en min favoritreplik i den andra filmen, ett oväntat "fuck you" som kommer lite överraskande. (skratt)

Musiken i alla tre filmerna är skapad av Ykspihlajan Kino-orkesteri, berätta?

De gjorde också musik till min långfilmsdebut, och de är jätteroliga att jobba med. När vi filmade sista filmen var jag väldigt stressad – manuset ändrades hela tiden, inget funkade. Men när jag började höra deras musik kände jag: "Okej, det finns hopp." Då började jag om i klippningen, skrev om dialogen med en vän – och tack vare musiken kunde vi få det att fungera. Musik är så kraftfullt. Jag hörde att den vanligaste frågan en regissör ställer till en kompositör är: "Kan du rädda mig?" – och jag kände igen mig helt. (skratt)

Vad händer härnäst, är du klar med stumfilm nu när trilogin är färdig?

Jag har inga idéer just nu, men jag vill fortsätta jobba med Bolex-kameran eftersom det är så mysigt. Jag skulle älska att göra animation. Men just nu förbereder vi nästa långfilm – med ljud, i färg. Allt det där moderna!

Den tysta trilogin har biopremiär 9 maj och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!